Det finns få svenska hiphopartister jag lika hett önskar skulle få till det på skiva som Spotrunnaz. Jag tror att jag delar det med ganska många andra skribenter. Mönstret känns igen från sist. Vi sitter där och väntar på att skivan ska ramla in. I veckor, ja månader, har vi spekulerat i hur bra det ska bli.

Sen landar den.

Klart som fan den inte kan leva upp till de förväntningar vi byggt.

Det gällde ”X Marks the Spot”. Det gäller ”The Spotlight”.

Så jag lät bli att skriva den där halvsågningen jag hade mer eller mindre färdigformulerad strax efter att ”The Spotlight” släpptes sent förra året. Orden jag hade formulerat hade redan skrivits flera gånger på andra håll. Jag lät skivan stanna i min cd-väska. Bar den med mig. Lät den få en chans att mogna istället för att stressa ur mig en text och fälla ett omdöme baserat på fem snabba lyssningar och högt ställda förväntningar bara för att få säga det först.

Jag gjorde skivköpargrejen. Inte recensentgrejen. Gav albumet fler chanser.

Spotrunnaz ger oss kanske inget revolutionerande. Det är hiphop för klubbar. Dyra r'n'b- och hiphopklubbar. Självklart är det BreakMecanix som står för större delen av beaten (ena halvan är ju identisk med Spotrunnaz, Moe), men även Collén & Webb har ett finger med i spelet. Att det knarrar och knakar är ingen direkt överraskning. Det är generellt bra beat som svänger hyggligt.

Bäst är det när de går på kraft. När de gör den vaggande ångvältsgrejen. I Busta-minnande elektronikknarrande ”Bang Out”, i stötiga ”Impossible” och i tungviktsmötet med Timbuktu och Eye n'I ”Bigger and Better” (skivans bästa spår som återigen bevisar att Eye n'I är Sveriges hårdaste sidekick). Det är förresten skönt att höra att Timbuk nu mäktat med att fullt ut flytta sitt personliga flyt även till engelskan.

Mitt problem ligger i några av de snällare låtarna. Där känns Miki och Moe mindre inspirerade. Det bränner inte på samma sätt. Emellanåt känns också rapen lite ansträngd (ett problem som inte är unikt för de stillsammare låtarna). Jag skulle personligen ha plockat bort ytterligare två eller tre låtar för att få en ännu vassare helhet. Ändå gissar jag att Spotrunnaz rensat fler älsklingar än vad som är brukligt.

I slutändan är det ändå så att jag lyssnat oftare på den här skivan än många andra som passerat de senaste två månaderna. Om du som jag höll Masayahs debut och Timbuktus ”WDMD” som två av förra årets bästa skivor vore det ett kardinalfel att låta bli att lyssna på den här.

Nästa gång, då jävlar smäller det.