Om en förundras över hur britterna i Napalm Death efter i runda svängar 30 år fortfarande kan låta så arga, så hårda och så kompromisslösa, är det bara att se sig om i världen. Förutsatt att du delar Mark ”Barney” Greenways och de andras världsbild borde det finnas inspiration nog där.

Det är där Napalm Death har hämtat sin inspiration och för det band som inledde debutplattan Scum från 1987 med att gläfsa Multinational Corporations, Genocide of the Starving Nations har inte mycket hänt i världen. I pressmeddelandet som följde med Utilitarian framgår med önskvärd tydlighet att sångaren Greenway gärna talar om ämnen som sociala orättvisor, veganism och könsmaktsordningen.

Och att döma av hur Utilitarian låter finns det en hel del i vår tillvaro som gnager i Napalm Death.

Nog för att grindcore är en svårtillgängligt genre från början, men Napalm Death har på sin 14:e platta bestämt sig för att vrida på uttrycket lite till. Mot slutet på utbrottet Everyday Pox kommer en gäll saxofon in och skär sönder ljudbilden, för att ta ett exempel.

Samtidigt svarar Barney för sånginsatser som jag utgår har utmanat honom rejält; på The Wolf I Feed sjunger han med en ren stämma som får åtminstone mig att tänka på när Burton C Bell i Fear Factory gjorde samma sak på Demanufacture. Kanske inte det mest revolutionerande greppet, men det vittnar ändå om att Napalm Death inte är färdiga med sitt uttryck ännu. Att fortfarande leta nya vägar på sitt 14:e album är imponerande i sig.

Utilitarian är likt övriga skivor i bakkatalogen en tämligen massiv historia. Men om jag har haft lite svårt att ta mig in i de senaste plattorna från britterna, har det gått lättare med Utilitarian. Främst på tack vare den simpla anledningen att det finns fler krokar som fastnar.

Arrangemangen tar ut svängarna ordentligt – Fall on their Swords har ett väldigt snyggt atmosfäriskt parti med närmast mässande körer och följs upp av stökiga favoriten Collision Course – och det gör att trekvart av grindcore känns helt motiverat.

Napalm Death slutar inte göra avtryck och få band känns lika relevanta och pigga som Napalm Death gör så här långt in i karriären. Imponerande, som sagt.