Ghostory är en underlig svärm av ljud. En svepande dimma som gärna ger upphov till naturmetaforer. Egentligen är det kanske ingen komplicerad historia; shoegaze under ett elektriskt täcke, vän, virvlande sång av Alejandra Deheza, här och där ett stulet M83-beat. Men det är snyggt, och speciellt nära inpå i hörlurar är det lätt att förlora sig i utopiska visioner av hav och storslagna, dramatiska landskap. Ghostory tar gärna överhanden.

Åtminstone vid de första lyssningarna är det lätt att helt tappa bort sig i School of Seven Bells. Albumet träffar rätt på, himlastormande till att börja med, men sedan börjar det lugna ned sig, stormen mer närma sig stiltje om man så önskar. De tydliga åttiotalssoftrockstendenserna på Scavenger blir till exempel ett välkommet avbrott i allt det böljande, precis som Lafaye, där de använder sig av ett jämförelsevis enkelt beat för att bryta sig ut ur pulsen av féer och magiska trollskogar. Eller så är det bara jag som är vrång och har svårt för det glittrande eteriska, när jag kommer på mig själv.

I vilket fall som helst så är Ghostory definitivt en skiva värd uppmärksamhet (hallå, introt till Reappear låter som Daft Punk!). Även om glimrande fantasisjok och glimtar av svunna stränder inte må vara för var dag och när som helst, så kan de vara bra fantastiska vid rätt tillfälle.