Hon stryker inte direkt medhårs den här gången heller. Och om det någon gång var tacksamt att placera henne i jazzhyllan känns det ganska avlägset nu. Den här given är tydligt rotad i den konstrock som står på gränsen till improvisationsmusiken. Känsliga popöron stannar med andra ord på behörigt säkerhetsavstånd.

Lindha Kallerdahl plockar bort och plockar bort tills det bara är rösten och något enstaka ljud kvar, från en gitarr eller sprakande elektronik. Inga trummor, ingen bas.

Som bäst funkar Let’s Dance i två specifika sällskap. När Mariam Wallentin sjunger stämmor eller en kompletterande vers och när Ikue Mori står för bakgrundsbruset. Då får Kallerdahl det sällskap hon förtjänar och i viss mån behöver för att komma till sin fulla rätt i mina öron. (Hur peppad jag är av upptäckten att Kallerdahl och Wallentin har ett band ihop? Sjukt peppad!)

Sen kan jag, trots konstaterandet om bästa sällskapet, komma på mig själv med att förlora mig helt i en chant som In My Head med sin lömskt snälla akustiska gitarr i framkanten och en betydligt mer utmanande elgitarr som sågar cirklar runt Kallerdahls röstlager. Det finns en hypnotiserande kraft där som jag, när visarna står rätt, har svårt att värja mig mot.

Kanske är det enklast att konstatera att det här är ett album som kräver sitt tillfälle och sin uppmärksamhet. Det fungerar uselt att lyssna på samtidigt som jag försöker göra något annat. Det vill ha hela mig, både kropp och själ. Jag önskar att jag kunde ge dem oftare.