Anthony Hamiltons röst har så många lager av känslor som träffar min själ precis mitt i prick. Den har ett djup och en närvaro som inte går att stå emot. Sydlig soul djupt rotad i spänningen mellan gospeln och bluesen. En röst som för en evig kamp mellan gott och ont, mellan hopp och förtvivlan.

När Anthony Hamilton går från de djupaste och trasigaste djupen till klaraste falsett i bitterljuva Broken Man läker han sår i trasiga hjärtan. Det är jag säker på.

Att han på Back to Love i de flesta fall hittat tillbaka till den vibb där hans röst alltid passat bäst är en lättnad. Det är lite mindre polerat än sist. Lite dammigare. Anthony Hamilton gör sig som bäst i det soulvarma, rikt orkestrerade musikaliska landskapet där tiden släpar sig fram och det gula ljuset sticker i ögonen. Jag älskar flöjterna, stråkarna och det stora pianot. Den mjuka basen, de vingliga trummorna och den stundtals närvarande orgeln.

Ni kan kalla det mysig vuxensoul om ni vill. Det är kanske just vad det är. Nu har jag nått fullvuxen ålder för länge sedan och trivs alldeles utmärkt med både det och att vara i Hamiltons sällskap.

Om du inte känner låtar som titelspåret Back to Love, första singeln Woo, knäckande starka Mad eller orgel- och stråkdrypande Bill Withers-minnande bluesen Life Has a Way – tja, då lyssnar vi helt enkelt inte på musik på samma vis.