Recension
- Melodica (CD) Frost
- 2002
- FrostWorld Recordings/Universal Records Norway
Blått, vackert, norskt
Lyssna
Externa länkar
- Officiella
- Även gruppens eget skivbolag.
- plus47.com
- Ett måste för alla som fallit för den norska, elektroniska musiken. Frost är en av artisterna som finns representerade, bland annat med videon till "Amygdala" och en Röyksopp-remix av "Endless Love" (från förra skivan)
- "Amygdala"
- Videon finns även här, i mindre format, för långsammare uppkopplingar.
Since you went away there's nothing goin' right
I just can't sleep alone at night
I'm not ashamed to say I badly need a friend
or it's the end
1985 släpptes en av de sorgligaste låtar som någonsin spelats in. På många sätt är det ingen stor musik. Produktionen bokstavligen skriker åttiotal. Det är varken en soulrysare som bänder upp bröstkorgen och blottar det inre eller en skrovlig whiskeyröst med ostämd gitarr på magen. Istället är det ett telefonsamtal till Mars som pratsjungs fram.
Jo. Det är precis så fånigt. Så underbart fånigt. Men någonstans bland de blippande ljuden finns något som alltid letar sig in under min cyniska skyddssköld. Och med en klädsamt vacker hinna nostalgi låter det lika fantastiskt idag.
Året är 1985. Bandet är The Rah Band. Låten Clouds Across the Moon. Det blir två veckor på Tracks. Båda veckorna toppar Nolan Thomas Yo Little Brother. Jag är 13 år.
I'll try again… next year
Jag gissar att det är få som hört Clouds Across the Moon. Av dem tror jag det är ännu färre som ägnat den en andra tanke. Hur och när Aggie Peterson (sång) och Per Martinsen (”blipster”) först snubblade över den vet jag inte. Men när Frost 1998 släppte sin debutsingel i vårt västra grannland föll valet på Rah Bands pärla.
Det är sånt som får mig att gilla ett band utan att ha hört en ton.
Som så många andra norska artister vilar ett vindpinat, nordiskt vemod över de elektroniska ljudbyggena på Melodica. Ibland smyger musiken fram, lite blygt. Andra gånger utkämpar Aggies röst lågmälda slag mot vassa kanter och mullrande basgångar som skakar sönder de lägre registren. Men genom hela resan håller hennes röst ihop helheten – en röst som får mig att tänka på namn som Nicola Hitchcock (Mandalay), Geike Arnaert (Hooverphonic), Elizabeth Fraser (Cocteau Twins) och Beth Gibbons (Portishead). Skör, vemodig och svalt sensuell.
Jag har aldrig varit i Tromsö, där både Aggie och Per har sina rötter. Men på något sätt känns Melodica som temat till en film om staden som aldrig spelats in. Det är en bild som säkert är lika knasfel som den som fick mig att åka till Portishead 1996 bara för att bli grymt besviken. Men just nu bryr jag mig inte. Tromsö är långt bort.
Nils Petter Molvaer gästar i instrumentala Klong och plågar trumpeten lite väl mycket för att jag ska tycka att det är roligt. Running Boy blir lite för vräkig och stökig för att riktigt passa in bland de övriga spåren.
Men resten.
Från mullerbasen i Pharmacy, över den naivt studsiga elektropopen i Alphabet och knappt märkbara Duo till avslutande Magika. Musik som gjord för att fylla lägenheten med när mörkret faller och vemodet knackar på dörren. Vissa gånger, som i Alphabet och Damian, är det stillsam gitarrpop framförd med elektroniska instrument (lite som Erlend Øyes Unrest), andra gånger är musiken betydligt lösare i konturerna. I Sink blir det luftig drum'n'bass à la Everything but the Girl. Hela tiden väldigt norskt, utan att jag riktigt vet vad jag menar med det.
Men det största skälet att leta upp Melodica heter Amygdala. Pop blandad med försynt dansmusik från det tidiga nittiotalet. Tromsö 2002 möter Birmingham 1989. Resultatet blir 4 minuter och 18 sekunder som kanske är det närmaste någon kommit att återskapa magin på Electribe 101s fantastiska album Electribal Memories.
I've tried to give myself away
I've tried so hard to be another
I've tried for long to make you stay
I don't know why I even bothered
And I would have died for you
Aggie sjunger varenda stavelse med en uppgiven desperation som känns långt ner i magen. Smärtsamt vacker. Så där bra som musik egentligen inte borde vara, men som man ändå alltid hoppas att den ska vara.
Jag kanske åker till Tromsö i alla fall.
Publicerad: 2003-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-17 23:00
23 kommentarer
nr…..1
#
Noterar att rec. inte innehåller ordet ”avskalat”.
Det tackar vi för.
#
Avskalat är bäst. Erland Öye är min idol. Kings of convinience är det största som hänt norden sedan Busty.
#
Jag är en lycklig ägare av Clouds across ´the moon-singeln och håller helt och hållet med dig, Ola.
Plattan som följde är dock sådär…
#
musik skall inte vara avskalad, den skall vara som de där bacon-späckade sandwich'erna som Elvis åt mot slutet av sitt liv och som uppskattningsvis innehåll 45,000 kalorier.
#
ironi alltså.
#
Äntligen!!! :-)
#
detta verkar bra. ska kollas upp.
#
Verkar bra. Detta ska kollas upp.
#
När kommer recensionen av Autechre – Draft 7.30?
#
ice age: Vi har inte fått Autechre. Huruvida det då blir en recension beror som vanligt då på om någon av oss köper skivan och sedan skriver om den. Efter att ha lyssnat igenom ”Draft 7.30″ kan jag meddela att jag inte blir den i redaktionen som kommer springa iväg och köpa den.
#
Buuuu för Ola. klapp klapp klapp klapp klapp.
#
Klart man minns ”Clouds Across The Moon”.
Passar bra tillsammans med Carpenters ”Calling Occupants Of Interplanetary Craft” (Klaatu gjorde originalet).
#
Verkar ju ganska bra, kanske kollar upp det.
#
Jag har inte hört skivan men jag har varit i Tromsö, känslan var något klaustrofobisk, bara en affärsgata och ett torg, sliten eftrkrigsbyggnation, hutlöst dyrt men helt otroligt skön natur runtomkring. Körde till Nordkap 60 mil därifrån, där kan man snacka om glesbygd (förutom själva Nordkap som var fullt med turister från hela världen, väldigt märklig upplevelse). Rekommenderas för den som inte söker hålligång.
#
Hata Norge!
#
Duo är nog den finaste låt jag hört på länge. Melodica är något ni kan önska er i födelsedagsprecent och fyller ni inte år snart så gå och köp den, det är den värd.
#
Har bara kommit åt att lyssna på Amygdala (industry standard edit) – och den är bra, ack så bra, bra, bra!
Inköp av denna skiva och Dave Gahans Paper Monster (som för övrigt verkar vara Ultra med aningen mer fart)… och mina musiksmaklökar kommer vara lyckliga en stund till.
#
Frost är en latinorappare från LA, ingen jävla indieslyna från Norrköping!
#
För det första är det inget fel på Norrköping. För det andra ligger det inte i norge. För det tredje så tycker jag knappast det är berättigat att kalla sig Frost om man bor i en stad som större delen av året har långt varmare än svenskt sommarklimat.
#
För övrigt kan jag tipsa om Frosts ”Endless Love” i Euromiks av Röyksopp. Finns med på Tellé 007: ”En Sampleplate” som för övrigt är en mycket mycket bra skiva.
#
klong är ju den vackraste låt på denna jord.
plågar trumpeten? PFFT!
#
[...] Melodica kunde självklart inte leva upp till den enastående singeln, trots att det var en väldigt bra [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).