Det blir lätt lite tjatigt. Att jag nästan varenda gång jag skriver om drum’n’bass kommer tillbaka till samma två ord.

Hospital Records.

Om man sedan väljer att kalla musiken för Liquid Funk eller, som Tony Colman lär ha uttryckt det, ”fast soul music” – ja, eller helt enkelt ”melodiös drum’n’bass” så är det i mångt och mycket den musik som Colman och Chris Goss skapade som London Elektricity som har blivit mallen. När de båda sedan lanserade sitt egna skivbolag så är det London Elektricitys variant av drum’n’bassen som kommit att bli vägledande.

Den perfekta balansen mellan melodier, smatter, hotande basmuller, vemod och solsken. Musiken som spelar i en massa olika lägen samtidigt.

Visst är det tjatigt att jag hela tiden baxar fram Hospital som måttstock, men faktum kvarstår: drum’n’bass med Hospital-loggan är drum’n’bass när den är som bäst.

Dan Gresham har inte bara London Elektricitys och Hospital Records skuggor att tampas med. Även storebror Matt Gresham återfinns i Hospital-stallet och under sitt Logistics-alias har Matt gjort ett av bolagets bästa album i och med Now More Than Ever.

Jag skulle gärna säga att hela den här ryggsäcken inte spelar någon roll när Dan Gresham nu släpper sitt tredje Nu:Tone-album. Men det gör det förstås. Det är en hel hög onödig och oundviklig jämförelsefiltrering som ligger mellan mig och Words and Pictures.

Inte så att det saknas goda förutsättningar. Nu:Tones musik är på många sätt frammejslade efter Hospital-receptet. Melodisk och själfull drum’n’bass med snygg sång från namn som Natalie Williams, Heidi Vogel, Ben Westbeech och Lisa Millett. Dessutom ett samarbete med 4Hero.

Visst blir det några utflykter vid sidan av stora vägen. Dubsteppande Set Me Free och broken beat-slöfunkiga Piece of You är två. Men för det mesta blir det alltså drum’n’bass precis som jag vill ha den.

Eller: det borde det vara.

För trots att Words and Pictures gått varv efter varv i hörlurarna så verkar den läcka ut och inte lämna några större spår efter sig när musiken tystnat. De riktigt stora refrängerna och känslorna saknas. Allra roligast blir det faktiskt i avslutande Wild Life – och då handlar det om en Nu:Tone-remix av Unicorn Kid. I övrigt är det snyggt, men färglöst – omslaget till trots.

Och med tanke på att Tony Colman gör sig redo att släppa sitt nästa London Elektricity-album om bara några dagar så finns det inte ens en abstinensstillande anledning att ägna Words and Pictures alltför mycket tid.