Det går så klart att teoretisera precis hur mycket som helst runt Gorillaz tredje album. Men det är inte temat runt plastens överjävliga inverkan på vår värld eller Damon Albarns uppenbara känsla för att välja sina gästartister med största möjliga omsorg som gör Plastic Beach till ett av årets finaste album.

Alla de där detaljerna vore ändå inget värda om låtarna inte klarade tidens test. För när året närmar sig sitt slut, skivorna läggs på rad och för vägs mot är det ändå så att det här är ett av de album jag återvänt oftast till 2010.

Plastic Beach är inte ett album fyllt av självklara och direkta hits. Det är en atmosfärisk resa som närmast skickar tankarna till gästande Little Dragons elektriska rymddröm från ifjol. Det är ett äventyr som seglar genom samma djupa retrorymd. Här gott om utrymme mellan ljuden och alla de lätta lagren av ljud får gott om utrymme att ta för sig.

Tiden när Albarn gjorde sitt bästa för att få oss att glömma bort att det är han som sitter bakom kontrollerna är sen länge förbi. Nu är det Damon Albarns röst som leder lyssnaren genom albumet. Att det kryddas med gäster som Bobby Womack, Mos Def, Yukimi Nagano och, öhm, Lou Reed är inte ett försök att förvilla, det är bara ett sätt att accentuera Albarns röst.

Det finns en känsla av äventyr, nyfikenhet och upptäcktsresande bland avlägsna planeter som genomsyrar Plastic Beach. Det är en film som borde ha spelats in redan 1968.