Halvvägs in på Breaking the Fourth Wall dyker Discothèque upp. Ett elva minuter långt monster till låt som inte alls är så dansant som titeln kan antyda. Det närmaste disco den överhuvudtaget kommer är att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant när den inte vill bestämma sig för om den vill helst ska vara dubbig Detroittechno, nedtonad Blue Note-jazz eller leva ut sin Pink Floyd-dröm till fullo. Följaktligen blir den allt på en gång, en korsbefruktning lika udda i text som suggestivt oemotståndlig som musik.

Vilket i mångt och mycket sammanfattar vad Guillaume & the Coutu Dumonts handlar om. En smältdegel med ständigt gungande lager av den djupaste house, minimal techno, afrobeat och latin-rytmer som tillsammans syrad kritstreckrandig friformsjazz och ett snäpp dubstep utgör grunden på Breaking the Fourth Wall. Den genomgående känslan av spontanitet är antagligen uträknad in i minsta detalj men det är å andra sidan en konstart i sig att få det att låta så otvunget som Guillaume Coutu Dumont gör.

Enda stunden genom att närma sig Fat Freddys Drop, i nästa via en hypnotisk nytappning av ska som någonstans på vägen plockar upp både bossarytmer och ett elektriskt dansgung. Den knastriga avgrundsbasen och ylandet lyckas inte dölja att Unwelcome har den finaste av sorgsna melodier medan Hélicoptère knyter intima vänskapsband mellan techhouse och disco och Walking The Pattern struttar på med minimal gospelhouse.

Trots att tempot egentligen aldrig rör sig över ett puttrigt sjudande finns ett om inte dansant så åtminstone själfullt groove som vägrar släppa taget. Guillaume Coutu Dumont klarar sig från det som så lätt skulle kunna ha utmynnat i evighetslånga jamsessions med ett fokus på underströmmar och detaljer. Detaljer som gör att det hela tiden finns anledning att återvända till Breaking the Fourth Walls säregna musikblandning.