Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Silicone Soul Dust Ballad II (12″ Mix)
Sist Silicone Soul dök upp i artistkolumnen i en av mina 100-listor var i och med 2006 års The Pact. Då som nu handlade det om musik som balanserar farligt nära den avgrund då det börjar klia i ”nästa”-fingret. Men till skillnad från The Pact är Dust Ballad II sju minuter minimalismmonotoni (på ett bra sätt) som är betydligt mer försynta. Styrda av en basgång som hämtad från en av househistoriens absolut bästa låtar, Open Our Eyes av supergruppen Truth (Marshall Jefferson plus två tredjedelar av Ten City), jammar Craig Morrison och Graeme Reedle fram Dust Ballad II genom att låta element flyta in och ut ur den tunnelstirrande mixen. Att Open Our Eyes dessutom ekar i de mjuka keyboardslingorna gör förstås bara saker och ting ännu bättre.

Izzy Stardust feat. Sherell McKenzie Any Love (Scandall Sunset On Ibiza Mix)
När Izzy Stardust (eller svenske Martin Brodin) valde låt att göra cover på fanns det gott om sämre kandidater än Rufus Any Love, från gruppens sista album med Chaka Khan som sångerska. Även om Sherell McKenzie kanske inte riktigt når upp till Chakas höjder känns det nästan som att Brodin gått runt med en ljudinspelning av Chakas röst för att hitta den sångerska som kunde komma närmast (utan att vara Chaka eller systern Taka Boom, typ). Men det är när Willem Faber lekt färdigt som låten är mogen att halka in i en fantastisk-lista. Scandall, som dök upp i min 2006-lista med sin rätt episka remix av Leonid Rudenkos Summerfish, bygger sitt rätt kantiga och kalla ljudslott långsamt och noggrant beräknande. Men i takt med att musiken börjar suga tag och vältra sig framåt med allt mer kraft, och Sherell måste kämpa för att hålla sig över vattenytan, exploderar Any Love ut på allvar. Och när Sherells sång når sitt högsta, världsöverblickande crescendo runt fyra minuter då är det rent och skär extas.

Artan Telqiu My Destiny (Main Mix)
Artan Telqiu var ännu en av de nya bekantskaper jag stötte på under 2009. Ironiskt, kan tyckas, eftersom Artan vad det verkar hållit på som DJ och producent i något decennium eller så. Oavsett vilket gav My Destiny definitivt Artan-mersmak. Med sin svala stämning, sin snygga gitarr, sin viskande sång, sina blå harmonier, sina smygande latinorytmer och sitt genomblyga piano var My Destiny ett specialbeställt soundtrack till balkongljumma sommarkvällar.

Lyssna hos Juno

B. Fleischmann The Market
Det jag mest tänker på när jag hör Bernard Fleischmann är Welcome Tourist. Eller mer specifikt: 45 minuter långa, genomfantastiska ökenpolaroiden Take Your Time. The Market är ingen ny Take Your Time. På flera sätt. Dels klockar The Market in på måttliga fem och en halv minut och dels är den i jämförelse med Take Your Time en enda stor jättesvängom. Stökiga trummor, en droppande ståbas, varma horisontmålande stråkar insvept i det mjukaste av pianon. Men så finns det en sak som förenar Take Your Time och The Market: då som nu finns jakten på frekvenser. Rattandet efter mänsklig kontakt genom allt ödsligt och ensamt brus.

Lyssna hos Juno

Chris Lake feat. Nastala If You Knew
If faith is all we got / then we must have a lot. Det känns som att Chris Lake, när han släppte sitt 2009-album Crazy förlitade sig lite väl mycket just på tro. Som i att tro att det räcker med en handfull låtar för att göra ett album. Vill man vara lite mer positivt inställd kan man istället säga att de låtar som var bra å andra sidan var riktigt bra – som Carry Me Away (en av låtarna i min lista över 100 fantastiska låtar 2007). Och If You Knew. En digitalobasgång och ett housepiano till hundra procent byggt av metall som inramning till Nastalas sång. Nastala, som egentligen heter Gita Lake, gift med just Chris Lake.

M-Tek & Tim Priestly Stalker (Disfunktion Remix)
Ett housepiano är ett housepiano är ett housepiano. Men ända sedan Marshall Jefferson introducerade housen och pianot för varandra har housepianot antagit en hel drös former, samtidigt som det egentligen fortfarande varit ganska exakt samma sak som i Move Your Body. När M-Tek och Tim Priestly får hjälp på traven av Barteld Frech och Mike Tielemans är pianot som rullas in så metallkallt det bara går. Ett vindpinat och ogästvänligt piano. Omringat av ett ljudlandskap framplockat ur trancekatalogen och understött av en digitalobasgång hamrar sig Stalker fram längs en postapokalyptisk väg utan mål.

Lyssna hos Trackitdown

Alternative Reality feat. Tiff Lacey What You Do to Me (Michael Badal’s Puzzles Mix)
Ända sedan genombrottet på dansmusikscenen i och med gästinhoppet på Paul Oakenfolds Hypnotised har Tiff Lacey varit en av poptrancens flitigaste röster. Och för det mesta har det dessutom varit riktigt bra grejer som Tiff dykt upp i. What You Do to Me är inget undantag. Tillsammans med Alternative Reality blir det ännu en sväng i svallvågorna efter det sound som Deadmau5 rullade ut över världen 2007. De klassiska tranceelementen finns förstås här, men injicerade med den progressiva housen. Skillnaden mellan Alternative Realitys originalversion och Michael Badals remix är egentligen rätt liten, men när Badal filat klart har What You Do to Me fått en luftigare, mer svävande grund som passar stämningen och Tiff Laceys röst bättre.

Annie Anthonio (Fred Falke Remix)
Annies skivsläppande 2008 och 2009 var inte helt lätt att följa. Don’t Stop, uppföljaren till debuten Anniemal läckte först ut 2008, men eftersom Island Records aldrig fick ändan ur att faktiskt släppa skivan tog Annie till sist mastertejperna och gick ut genom dörren. 2009 släpptes albumet så till sist, med en delvis annan låtlista. Men lite förvånande saknades två av de bästa låtarna, tillika singlar, som hade dykt upp före albumet: dels Two of Hearts (en av låtarna i min lista över 100 fantastiska låtar 2008) och Anthonio, båda producerade av Richard X. Och Richard X i all ära, men i båda fallen fick han se sina originalproduktioner besegrade av två remixare. I fallet Two of Hearts var det norrmannen Skatebård och vad gäller Anthonio var det Fred Falke som ännu en gång lyckades glänsa. Och som vanligt glänste han förstås i åttiotalets pastellfärger, även om de här var lite mer blåtonade än vanligt.

Ultima C Gimme More Sunlight (VIP Mix)
Ännu en Hospital-artist. Ja, eller det var åtminstone min första gissning. För även om tjecken Ultima C inte är ett av namnen i Hospital-stallet så är det själsligen – eller i alla fall musikaliskt – här som Ultima C hör hemma. Solskensregnig drum’n’bass med smurfad sång, spansk gitarr och en hel massa själ.

Cosmic Gate feat. Emma Hewitt Not Enough Time
Stora poptrancebyggen är förstås som gjorda för stora känslor. Kanske är det just avsaknaden av de stora känslorna i Emma Hewitts sång, blankt viskande snarare än eldigt stormande, som gör att hålrummet gör sig desto mer påtagligt. För poptrancen, även i sina mest korkskjutande stunder, har ju alltid spelat på konstraster och känslor i marginalen. Sångerskorna (för det är oftast just kvinnliga sångare det handlar om) har inte de största rösterna, och låter snarast mycket av känslorna hänga outtalade i luften, och det finns nästan alltid något avgrundsdjupt tomt och något euforiskt livsbejakande insprängt mellan noterna. När Andy Duguid sedan lägger upp sitt remixbidrag på skivspelaren minskar han avståndet mellan de stora och det lilla men fyller ändå magvridskvoten genom att satsa desto mer på de genomblå nyanserna. Ännu ett dött lopp mellan versionerna och ännu en gång är det stundens ingivelse som styr vilken mix som mest fångar mitt öra – Andy Duguids remix eller Cosmic Gates egen extended-mix.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008