Låter musik annorlunda för att de görs efter egna regler? Konstens auteurer, vare sig de är filmregissörer, författare, konstnärer eller musiker, har något som fångar oss.

Vi hör dem, ser dem och fångas av dem. Ofta älskar vi dem. Men vad är det vi hör, ser och fångas av? Det är som om genom följa dem, när de bryter sig loss och följer sin egen väg, gör vi det till vår egen sista rebellhandling. Med handen knappt knuten i fickan längre. En hyllning av någon annans steg utanför lönekuvertet som skickas hem till oss den tjugofemte varje månad av … dem.

Eller är det så enkelt att det är bättre? För det är det ju. Det hör jag ju när jag lyssnar. Eller när jag ser eller läser. Men jag är osäker på vad jag egentligen hör. Hör jag hopp när Robyn rytmiskt ber mig dansa till beatet, med rösten mer som ett instrument än som en sångare. Hör jag mitt eget hopp och lönearbetarens hopp om att vara något annat. Att gå utanför den självklara fåran.

We dance to the beat of opportunity knocking
We dance to the beat […] of another recycled rebellion

Första släppet helt på egna ben, självbetitlade Robyn, var ju svinbra. Men den tog henne inte riktigt utanför landets gränser före samarbetet med Kleerup där hon berättade att hon aldrig skulle se bakåt igen, även om det ibland gjorde ont with every heartbeat. På Body Talk Pt. 2 inleder hon med ett nytt Kleerup-samarbete i In My Eyes. It’s gonna be OK. hälsar hon.

Som helhet är Body Talk Pt. 2 mer utagerande och mörkare än vad del 1 var. Elektroniken är tyngre och beatsen smäller mer. Klas Åhlund och Robyn har hittat en form som passar, som får ut mer av henne själv.

Sirenerna viner över en sugande rytm i Criminal Intent. Robyn låter lömsk och hård. Hon tar en original thug och låter honom sitta snällt och vänta i hundkojan med ett enkelt konstaterande att han borde veta bättre. Till och med Cee-Lo Green skulle veta not to fuck with her i dessa dagar.

Hon letar med sin röst och kroppspråk över de här släppen. Ibland hittar hon fram till något som känns helt eget och alldeles suveränt. När hon inte gör det är det bara mycket bra.

—

Sen kommer jag inte undan att jag tycker det är fränt att hon även tagit kontroll över release-apparaten. Varför slarva bort uppmärksamheten för ett album bara en gång. Bättre att tweeta ut den efter hand. Små 8-teckens postningar mot framtiden.