När kalendern visar december dröser de in – albumen som påstår sig rädda trötta vintersjälar, men som inte gör anspråk på årsbästalistorna, sammansatta på tidningsredaktioner tre månader tidigare. Laura Veirs sjunde fullängdare, som släpps om en månad, är precis en sådan skiva. Den är ganska anonym till en början, men för den som letar julklapp till ett mysmonster kan jag meddela att den ändå håller ganska många varv i spelaren. Om man nu är ute efter just det här.

Det är däremot orättvist att kasta in July Flame under mysfilten. Rikligt dekorerad med udd och oväntade arrangemang är July Flame kompetent folk. Med gäster som Jim James och spår som Carol Kaye gör Laura Veirs betydligt mer än plockar på en gitarr och berättar quirky historier. Sen finns det mindre underhållande spår också. Som inledande I Can See Your Tracks och Silo Song som på ett obehagligt sätt blickar tillbaka på melodier från forna tiders folkpoeter.

Efter ett par album på Nonesuch är Veirs tillbaka på Bella Union och uppståndelsen kring det kommande släppet har varit stor. Det är förmodligen nu eller aldrig men July Flame är för ljummen för att vara nu. July Flame har för mycket distans till lyssnaren, den är överkvalificerad för det man vill ha den till och underkvalificerad för att tas med utanför hemmet.