Ingen som faktiskt kommit så långt som att lyssna på Never Cry Another Tear kan väl rimligtvis ha blivit förvånad. Ingen kan väl heller ha väntat sig någon överraskning. Eftersom Bernard Sumner sparar på synthpopen till det soloalbum han tydligen jobbar på tillsammans med Stuart Price, så är det vi får här än mer medelålders New Order, sans Hook. Att man också ringt in Alex James för lite plinkande säger väl också det tillräckligt om hur aktuellt man kan vänta sig att det ska låta.

Inte för att Never Cry Another Tear skulle vara en förolämpning mot musikhistorien eller något annat spännande. Tänk så mycket roligare det skulle ha varit! Nu är det mest ännu en fullt kompetent, janglig gitarrhistoria med smålarviga texter. Sumner har fortfarande talang för små, behagliga, ja, rent medelålders de också, melodier, men blir aldrig längre speciellt angelägen. Av den här anledningen kände jag också att jag lugnt kunde ruva på skivan ett tag. Den känns inte akut någonstans, en åsikt som de flesta verkar dela med mig.

Men små hemtrevligheter finns det fortfarande, där nere på botten av lådan. Jag gillar till exempel Summer Days on Holiday, för att.. ja, just ja. Det låter rätt mycket som det där andra bandet som vi inte kunde komma ifrån. Men trevligt likaväl, och jag ser ingen anledning att ignorera den meriten på grund av något tråkigt kriterium som säger att inget får låta som något man själv eller någon annan gjort förut. Speciellt som det med största säkerhet är totalt omöjligt för ett gäng om mer eller mindre samma människor som spelat tillsammans i vissa fall så länge som 30 år att låta som något annat än just sig själva.

Så, summan av kardemumman, Never Cry Another Tear är precis det vi alla redan visste, men det är ju också lite fint ibland, bland allt påträngande sex, våld och moderniteter.