På Way out West i lördags stötte jag på en liten fin man. Han tillkännagav att han ansåg sig själv vara mycket lik den brittiske komikern Noel Fielding. Vid närmare betraktelse märktes det att han försökt väldigt hårt att i minsta detalj efterlikna denna man. Allt från kläderna till håret och accessoarerna. När han beskrev ett besök i England som ”cold, wet and ‘orrible” framgick det även att han tillbringat lång tid att efterlikna dialekten till perfektion i en personbeundran som låg någonstans mellan gullig och oroväckande på skalan.

Dagen innan gick Arctic Monkeys upp på scenen på samma festival. Jag vet inte om Basko Sthlm fanns bland publiken men det är tydligt på deras självbetitlade skiva att de är stora beundrare av samma band. Ett beundrarskap som resulterat i en skiva som inte är undermålig per se men alldeles alldeles medioker och smått mättande efter sisådär en låt. Lite som att skära upp ett gott bröd och upptäcka att det är fyllt av grädde. Om man gillar originalet är det lika bra att lyssna på dem direkt.

Bandet hette tidigare Tabasco Sthlm men blev inte oväntat nog hotade med juridiska åtgärder av såstillverkaren. Här skulle jag kunna lägga in en ordvits om att vara smaklös eller okryddad men jag avstår från det.