På ett sätt känns det ganska befriande när jag läser att Jönköpings The Legion sin mörka framtoning till trots inte på något sätt är ett ideologiskt band. Det är musiken det handlar om uteslutande och någon satanism, eller annan religion för den delen, vill man inte kännas vid. En distans till sitt uttryck, som i trakterna runt svartmetall är ganska sällsynt. Vilket väl i sig är ett statement så gott som något, men det är en annan diskussion.

Men kanske är det också en bidragande orsak till varför jag uppfattar musiken som ganska intetsägande också.

The Legion rör sig i gränslandet mellan black och death metal och levererar ett fullgott hantverk, förståeligt nog med erfarenhet från bland annat Marduk finns i bandet. Det är snabbt och hårt, men ändå kombinerat med en del melodier och smått storslagna refrängpartier, där de sistnämnda utgör skivans höjdpunkt, förvånansvärt nog.

Jag konstaterar ganska snart att det är något som borde tilltala mig, men som tyvärr inte berör mig nämnvärt alls. För även om det i många hänseenden är kompetent framfört, låter det alltför mycket som väldigt mycket annat.

Och kanske behövs det ett manifest där någonstans för att hitta den rätta glöden trots allt.