Det här är så bra. Det här är hiphop i sitt yttersta. Hiphop från Harlem. Hiphop i klassisk tolkning. Inget konstigt, inget irriterande. Inget finlir, bara rakt på. Och det går så lätt för Cam’ron, han är så grym. Väntan på ett nytt album från Killa Cam har känts lång, men oj vad värd den var.

På Crime Pays finns inte ett överflöd av gamla Dipset-rappare (det tycker jag är bra). Det är mer Cam’ron än någonsin. Majoriteten av låtarna är producerade av Skitzo, vilket har resulterat i en oerhört kompakt och enhetlig ljudbild. Definitivt ett stort plus då Skitzo är en duktig producent som kan lägga ner allt från souliga glada slingor till hårda trummor och mörk dramatik. Däri finns en till grej som gör Cam’ron så grym. Till skillnad från många andra artister har han fokuserat på att det ska låta riktigt fett, istället för überunikt och nyskapande. Det låter inte pressat eller överanalyserat.

Att sätta musiken först och försöka göra den bra är en inställning som borde vara självklar hos alla artister. Att främst och först göra dope musik. Cashflow och bolagsjättar sätter ofta stopp för det, och även artisternas egna girighet. Det är givetvis något som är förståeligt i dagens musikindustri, men det är inte något som inte går att motverka. Lite kul är det dock att vid sidan om det jag nyss skrivit så handlar i stort sett alla Cams texter om pengar, pengar, knark och sex. Gissningsvis får väl Cam’ron stora cash från andra håll, och kan därför göra en skiva utan klubbgolvshits, autotune och andra billiga knep som mainstreampubliken slukar.

Cam’ron har likt 50 Cent en stor talang för hookar. I och med många schyssta melodier och refränger blir Crime Pays lättlyssnad. Tillsammans med Cam’rons vassa rap, hans hårda attityd och särskilda flow är Crime Pays ett album som passar de flesta.

Trots låttitlar som Bottom Of The Pussy och textrader som ”this bitch ain’t nuthin’ but a filthy slut, that’s why I fuck bitches all I do is fuck bitches” är Crime Pays inte ett snuskalbum. Självklart är det synd att Cam’ron ofta kör på på samma gamla diskriminerande jargong som finns mycket i hiphopen, men inte ens av principskäl vill jag dissa det här albumet. Så bra är det.

Introt och andra spåret Cookin’ Up är fantastiskt bra. Efter ett par år totalt undangömd från rampljuset inleder Killa fantastiskt vasst över catchiga hookar och hårda beats. Sedan rullar det på.

Where I Know You From är låg i tempot, men attityden är stenhård och Cam’ron lägger varenda stavelse rätt. Never Ever är ett klockrent soundtrack för sommaren. Silky (No Homo) byggs upp av soulsamplingar och en strålande hook där det blir kul fram-och-tillbaka-snack mellan Cam och en brud. Cams stenhårda streetkaraktär återkommer sedan på Get It In Ohio.

Och så fortsätter det. Bara bra låtar, och det är egentligen ingenting som sticker ut märkvärdigt förrän Cookies-N-Applejuice kommer. Beatet är dovt med electroinslag, låter väldigt mycket som The Cool Kids. En skön kontrast som helt klart funkar bra.

På slutet av albumet är det Bottom Of The Pussy och främst My Job som är extra bra. Även Get It Get It skulle kunna bli en favorit på albumet. Det är som att det finns för många bra låtar, man kan inte favorisera alla på en gång. Man kommer att kunna lyssna mycket och länge på Crime Pays.