Mycket har skrivits om Motörhead genom åren.

Om hur konsekventa de är i sitt uttryck, hur de maler på i samma hjulspår, oförtröttligt, och hur mycket energi de har trots att de har hållit på så länge som de har gjort. Hur sliten Lemmy egentligen borde vara, till och med död. Och så vidare.

Men det har också skrivits hur bra Motörhead är. Hur de har lyckats hålla en så hög lägstanivå inom en genre som egentligen borde ha upprepat sig till leda.

Och det har skrivits eftersom det är helt rätt. Motörhead är bortom vad som borde vara deras bäst före datum. Men ändå är de inte det.

Motörhead fick en nytändning kring sekelskiftet med We are Motörhead. Då svängde kanon till bandets fördel igen och sedan dess har de släppt några i mina öron väldigt inspirerade album. Förra given Kiss of Death var en mer uppluckrad historia, med en finstämd ballad till och med. På nya Motörizer har man svängt tillbaka.

Redan öppnande Runaround Man vittnar om ett sluggeraktigt sound igen, där nyanserna tonats ner och man tröskar på igen. På ett jävligt bra sätt.

Och där dyker konsekvensen upp. Igen. Motörhead är trygga i sitt uttryck. De vet vad det är de gör bäst och de gör det. Man undrar nästan om de ens funderar på vad det är de ska göra eller om de bara går in i studion. Rock ‘n’ roll i något av sin bästa form.

Tunga One Short Life och stompiga Back on the Chain bryter av lite mot pigga, Ace of Spades-minnande nummer som Rock out. Och det går inte att inte bli imponerad av Lemmys förvånansvärt pigga stämma i inledningen av English Rose, där han sjunger a capella.

rock out, rock out
with your cock out
impress your lady friends

Mycket är detsamma hos Motörhead 2008.

Imponerande, men ändå inte.