Somliga musikaliska detaljer kan verkligen växa efter några lyssningar. Första gången jag lyssnade på Bullet fann jag vokalisten Dag ”Hell” Hofers röstläge otroligt irriterande. De målbrottgnälliga falsettskriken påminde mest om någon slags Jack Black-parodi på Rob Halford men allteftersom skivan rullade vande jag mig hyfsat och nu tycker jag stundvis nästan att det ger musiken en charmig särprägel.

För övrigt finns det något väldigt Jack Black-igt över några killar som är trötta på att det inte görs någon äkta hårdrock längre och känner sig kallade till den pretentiösa missionen att sätta ihop det ultimata hårdrocksbandet.

Så var nämligen fallet med Växjökillarna i Bullet när de bildades 2001 och släppte fullängdaren Heading for the top fem år senare. Skivan blev väldigt rosad av kritiker och lyssnare och när Bruce Dickinson spelade bandets låt Turn it up loud i sitt radioprogram och sade att ”Om man saknar AC/DC finns alltid Bullet” var de förmodligen ganska nöjda.

Och visst, Bullet har samma rivighet i riffuppbyggnaderna och samma energi som sina australienska förebilder. Det är hårdrock enligt välkänt recept, ett recept som uppenbarligen aldrig slutar gå hem hos massorna.

Jag tycker att det känns lite tamt stundvis. För hur många snygga Dio-snarlika refränger man snickrar i hop hörs förlagorna så tydligt i musikens fundament att den aldrig överraskar mig tillräckligt för att funka annat som seminostalgisk förfestmusik. Typ.

Hursomhelst är det ett välgjort hantverk med potential att avancera ut i världen ytterligare.