Någon gång strax efter årsskiftet sa jag adjö till cd-skivan (ska jag vara riktigt ärlig var det kanske inte förrän jag läste huvudartikeln i första numret av Filter jag bestämde mig). För min del handlade det mest om att göra ett miljöval, att välja bort plasten. Idag köper jag bara begagnad vinyl och digitala filer.

Det finns tillfällen när jag saknar cd:n. Som när jag läser om häftet som ska följa med cd-utgåvan av Nigeria 70: Lagos Jump – Original Heavyweight Afrobeat Highlife & Afro-Funk eller den skiva jag lyssnat på parallellt med den; Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-1976. Båda lovar rikt bildmaterial och välskrivna texter. Så i praktiken är det inte cd-skivan jag saknar, det är pappersmaterialet den kom med.

Kanske finns någon bok om den nigerianska 70-talsmusiken som kan ge mig det jag saknar? Borde inte någon realisera tanken bok/magasin + filer snart?

Att Nigerias musikskatt handlar om mer än kretsen runt Fela Kuti borde väl inte komma som någon överraskning. Den här snyggt sammansatta samlingen från återigen uppståndna Strut visar det med all önskvärd tydlighet.

Det mesta har jag aldrig hört talas om tidigare (Peter King är undantaget), men visst kittlar gruppernas namn. Bola Johnson & His Easy Life Top Beats (en av två artister som också återfinns på Nigeria Special), Tony Tete Harbor & The Star Heaters of Nigeria, Olufemi Ajasa & His New Nigerian Brothers och Sir Victor Uwaifo & His Melody Maestros är namn och ord som kittlar mig.

Det är murrigt, skitigt och ruffigt. En del tangerar den dammiga funk som spreds på enstaka vinylsinglar i USA i skuggan av James Brown i slutet av 60- och början av 70-talet. Det mesta är tydligare afrikanskt och det jag novist skulle kalla highlife. Jag förstår inte många ord av det som sjungs, inte ens när det görs på engelska. Det spelar å andra sidan mindre roll. Det svänger och det känner jag.