På den andra volymen i trilogin Surreal Folk Blues Gospel Trash (den tredje blir en videosamling på dvd) tolkar Reverend Beat-Man om delar av materialet från den första, men bjuder framför allt på ett gäng nya kompositioner.

Om den förra given handlade om ful, skitig och söndersupen punkblues låter den andra som visor från en whiskeydränkt cowboy på en saloon som förirrat sig i tid och rum. Visst stampas det i golvet och hytts med näven på rock’n'roll-manér, men det jag minns mest är countryfärgningen och den löst strängade banjon.

Reverend Beat-Man skulle kunna vara Jack Whites onda syssling och Johnny Cashs landsförvisade barnbarn. Fulare, elakare och skitigare.

När han sjunger historier om döden, Jesus eller att han förvandlas till en schweizisk armékniv gör han det med en djävuls röst. Till och med när han sjunger en kärlekshyllning till världens vackraste flicka ekar det av ont uppsåt (eller åtminstone hämndlystnad).

Här finns en trasig svärta som är fullkomligt förtrollande. När Beat-Man kräker ur sig sin smärta så att stämbanden slår knut på sig själv sitter jag där hänförd och förtrollad. Igen.