Kylslagna augusti fick avsluta en sommar som mer känts som en förlängning av den klimatförändringsskadade vårvintern. Något beständigt i stormarna är i alla fall dagensskiva.coms redaktions sammanfattning av månadens bästa musik.

La Troba Kung-Fú: Cumbia Infierno (låt)
Visst, den är från förra året. I och med släppet av Clavell Morenet frigjorde dessa katalaner en ny ådra för den något stagnerade mestizajegenren, även om albumet inte alls fått den uppmärksamhet det förtjänar. I den svarta cumbians fotspår dansar till och med jag. Och med den röda gråter jag. Utan att de utesluter varandra.
(Martina Nordman)

Truckfighters Phi (skiva)
Svensk fuzzig ökenrock som kommer räcka länge i det genomdränerade kyliga september.
(Isabelle Ståhl)

Rilo Kiley Breakin’ Up (låt)
Rilo Kileys album ”Under the Blacklight” är fullt av välgjord mainstreampop
där självaste Jackson Browne gästar. Blås, körer,
trummaskiner och en visit i åttiotalet. Breakin’ Up är på gränsen till
disco. En hoppfull skilsmässolåt med fantastiska Jenny
Lewis vid mikrofonen.
(Maria Gustafsson)

The Perishers Come Out of The Shade (låt)
Jag gillar The Perishers kommande album. Men särskilt mycket avgudar jag skivans sjätte låt, Come Out of The Shade. Med gråtmild stämma och gråtframkallande text som

Just friends
Am I a fool to be asking for,
A fool to wish that we could be more,
Than friends?

faller jag som en fura.
(Madelene Holm)

Lady Sovereign Public Warning (låt på Way Out West-spelningen)
”I can’t believe I let my hair down for you”. Det var så bra helt enkelt.
(Kal Ström)

J*Davey Land of the Lost EPisode (mp3-samling)
Syndig elektronisk hiphopfunk som vill falla i bitar, men inte tillåts av det tvärsäkra groovet.
(Patrik Hamberg)

The Je Ne Sais Quoi Rhytm (North Of No South Records) (Låt)
Funk, punk, rock, electro och en kille som är lik Lou Reed.

José-Manuel Thomas Arthur Chao (artist)
Äntligen på scen igen i Sverige. Dessutom med besked om fler spelningar. Singeln är en av de låtar jag spelast mest de senaste veckorna och jag känner att jag behöver albumet redan innan jag hört det. Manu Chao är mannen i mitt liv. I augusti.
(Fredrik Welander)

Thunder Express på Way Out West. (konsert)
Inget extravagant, inget spektakulärt, inget annat än skön rock ‘n’ roll med stort hjärta. I bland är det allt som behövs.
(Tomas Lundström)

Big L Lifestylez Ov Da Poor & Dangerous (skiva)
Förutom Aesop Rocks nya skiva som jag hajpat till döden är augusti en personlig musikalisk sketmånad. Tycker mest det har varit jobb och jobb det senaste. Och när jag satt mig ner och när jag funnit mig tid för musiklyssning har det mest varit sådant som släppts på 90-talet. Därför vill jag passa på att slänga in ett gott ord för Lamont Coleman, mera känd som Big L, som fick en hastig, våldsam och tragisk bortgång i februari 1999. Men redan vid 21-års ålder släppte han en av de mest klassiska hiphopskivorna, Lifestylez Ov Da Poor & Dangerous. En skiva med idag klassiska samplingar, hårda budskap, snillerika flyt och avancerad rimstruktur. Förmodligen har du den i din skivsamling, men om inte så borde du införskaffa den omgående.
(Pontus Gustafsson)

Roisin Murphy Let Me Know
Första livstecknet från världens bästa Roisin Murphy på två år och jag vet ju att jag verkligen, verkligen, verkligen borde älska Overpowered. Men, nej, Roisin, Seiji funkade inte riktigt som jag vill att det skulle funka. Inte ens med hjälp av Kris Menace. Kort sagt sjönk förväntningarna på höstens kommande album. Men, ungefär som att meningen var just att ta oss lite på sängen, droppar Roisin, hjälpt av Andy Cato (Groove Armada) helt plötsligt inte bara sensommarens stora åttiotalsdiscobomb, utan också remixer att älska. Och det förstås mest discon vi vill åt.

För även om Andys egen remix (ja, nu tänker vi på Madonnas Get Together här) är väldigt bra är det i den Sure Shot-ekande radioversionen som verkligen är grejen. Eller, det var åtminstone vad jag trodde tills det blev dags för det riktiga huvudnumret: Roisin Murphy och Joey Negro ihopklämda i samma digitala ljudlåda. Roisin och Joey. Joey och Roisin. Det svänger lika galet mycket som när Roisin och Ashley Beedle gjorde samma resa tillsammans 2005. Och givetvis ett enormt stort extraplus för att Joey Negros ”Destination Boogie Remix” har ett brejk som obönbörligen får dig att luftdiscoklappa i tunnelbanan. Om det här är startskottet på hösten kunde den knappast ha börjat bättre. (Ola Andersson)