För två år sedan betraktade många Nightwish som besegrade av sina motgångar. Efter en uppslitande separationsprocess och ett par offentligt publicerade avskedsbrev sades det att bandet hade förlorat sin själ. Det var ganska korttänkt, för trots sin blygsamhet är det Tuomas Holopainen, keyboardist och textförfattare, som är drivande kraft och kreativ mastermind i Nightwish, såväl på lyrikplanet som i produktion och musikskapande. Han har en blixtrande integritet också; bland 2000 sökande handplockade han svenska Anette Olzon, en trettiosexårig småbarnsmamma med förflutet i Abba-coverband, till ny sångerska. Här snackar vi askungesaga.

Parkinsondarrig av nervositet och overklighetskänslor över att snart få prata med skaparen till en stor del av soundtracket till mitt liv väntar jag i hotellobbyn i nästan en kvart efter utsatt tid, då Tuomas huvud plötsligt dyker upp från ett krukväxtbuskage några meter bort. Han och Anette är mitt i en ganska äventyrlig fotosession och det tar ett tag innan de sjunker ner i fåtöljerna mittemot mig.
– Jag hatar verkligen kameror, foton överensstämmer aldrig med verkligheten, säger Tuomas.
– För att inte tala om talkshower, när mamma ropar att jag är med på teve brukar jag alltid gömma mig.
Anette instämmer och de faller in i ett allierat skratt. Hur stor chans trodde Anette egentligen sig ha när hon sökte hårdrocksvärldens mest eftertraktade jobb?

– Ingen vidare chans. Jag har en rockröst, de sökte en klassiskt skolad sångerska. Om de inte var beredda att ändra riktning skulle jag förmodligen inte vara ett särskilt bra val. Jag spelade in Ever dream hemma hos en medlem av mitt förra band, Alyson Avenue, och jag skickade in den som demo, utan särskilt höga förhoppningar.
Lyckligtvis ville bandet inte ha någon ny operasångerska – det skulle vara meningslöst att försöka ersätta den unika Tarja, nu satsade de på förändring.
– Jag befann mig i en stuga i Lappland tillsammans med några vänner då jag lyssnade på demon, säger Tuomas. En andlös tystnad svepte igenom hela gruppen då vi lyssnade för att det var så bra. Jag hörde verkligen att rösten fanns där, och tänkte att nu måste vi träffa henne och ta reda på vem hon var. Men när vi kontaktade Anette och jag fick veta att hon hade barn, backade vi direkt. Vi ville inte ta några risker och tackade nästan nej. Men hon var så väldigt envis och ihärdig…
– Att vara envis är bra…, ler Anette segervisst.
– Haha, kanske inte hela tiden, svarar Tuomas, men hennes ihärdighet ledde till att vi lät henne komma på audition. Våra kriterier när vi sökte sångerska var främst att hitta en ”good guy”, en person med bra självförtroende, massor med humor, helst av samma skruvade typ som vår, perfekt engelskt uttal, som kunde funka perfekt med oss personkemiskt. Hennes röst skulle vara emotionell, mjuk och mångsidig. Anette uppfyllde allt det.

Några månader senare, i januari 2007, blev jobbet slutligen Anettes. Till hennes stora förvåning. Nu följde dock en svår etapp; hemlighetsmakeriet. Otaliga personer blev utpekade som ny sångerska, något som bandet fann mycket irriterande. Men Anette var tvungen att vara tyst.
– Eftersom jag är en otroligt öppen person som utan svårighet berättar hela min livshistoria på tio minuter, fanns det bara ett sätt att inte försäga mig: jag blev tvungen att isolera mig helt från de vänner som kände till min ansökan, i fyra månader! Det var bra träning för mig att hålla tyst. Jag är väldigt stolt över min sexåriga son som var knäpptyst om saken. Vid ett tillfälle var det väldigt nära att alltihop avslöjades: jag träffade några vänner på universitet, och de frågade vad jag jobbade med. Musik, svarade jag, och så sade jag att jag väntade på att få svar på en jobbansökan. Jaså, är det Nightwish? frågade de då!

Anette var inte överdrivet familjär med bandet hon ansökte till.
- Jag hade inte lyssnat på Nightwish alls innan jag fick jobbet som sångerska i bandet. Skånska radiostationer spelar inte Nightwish. (Undertecknad bor två mil från Anettes hemstad Helsingborg och är smärtsamt medveten om detta). Jag hörde första låten med dem dagen innan Tuomas ringde mig! Det tog vi som ett tecken. Men jag tycker om opera och hårdrock sedan innan, gillade tanken på fusionen av de två genrerna.

Jag slås av hur skilda världar som förenades när Anette, utbildad bland annat vid Balettakademien, sångerska i coverband, gospelkörer och musikalen Gränsland i Helsingborg, och vars enda erfarenheter av Finland var hämtade från Ålandsfärjan, mötte operahårdrockens ärkemaestros. Fusionen var uppenbarligen klockren. Av deras personkemi att döma verkar de ha känt varandra ett helt liv. De påminner om varandra på något sätt; det är något med de stadiga, mörka blickarna, eftertänksamheten och de oförutsägbara skratten.
– Språket är inget hinder, säger Tuomas, engelska är helt okej. Men i turnébussen, med femton finska killar, kan du förmodligen inte vänta dig att vi pratar engelska, ler Tuomas snett och Anette skrattar igen.
Tarja beskrevs ibland som divig och överlägsen. Anette är långt ifrån de adjektiven man kan komma – hon är eftertänksam, skrattar mycket och låter ingen åsikt förbli osagd.
– Jag märkte verkligen att det var en annan värld jag kom till, när jag tog jobbet. Man blir kritiserad när man skrattar och det är meningen att man ska vara gravallvarlig och trångsynt, men jag är inte sån. Jag tänker aldrig någonsin bli ett metalhead.
Integritet är ännu en sak de två nyblivna kollegorna delar.

Anette ser heller inga problem med att kombinera rollen som mamma till en sexårig son med rockstjärnelivet.
– Det är inga problem, det är tur att han har en stöttande pappa. Min son har blivit väldigt populär där vi bor, snart kommer nog Lordi-tröjorna barnen har bytas ut mot Nightwishtröjor.

Holopainen verkar ha släppt tyglarna en aning. Han berättar att för första gången i bandets historia kommer sångerskan nu delta lite i musikskapandet. Anette har redan satt sin prägel på interpretationen och utformningen av några textrader på det nya materialet. Marco Hietala (bas, sång) är upphovsman till en av de nya låtarna, The Islander. En orkester på 66 personer medverkar på nya skivan, som bland annat är influerad av irländsk folkmusik. Det gör mig, som älskar folkmusikinslagen på Angels fall first, glad. Vad har mer inspirerat?

- Tarjas avhopp. Jag har varit arg under det gångna året. Förbannad och sorgsen med, det är många känslor inblandade, och texterna har alltid varit som en dagbok för mig. Bye bye beautiful är ett farväl till Tarja.

- Ni fick inspirationen till Creek Mary’s blood från en novell av Dee Brown och Deep Silent Complete innehåller några rader från ett Shakespeare-poem. Har ni gjort fler låtar med litterära referenser?
- The poet and the pendulum är inspirerad av Edgar Allan Poe-novellen med nästan samma namn. Den är fylld av metaforer.

Just den låten har läckt ut på Youtube, och säkra källor säger att den är ett riktigt symfoniskt monster på fjorton minuter, i fem olika sektioner, med en text innehållandes allt som är signifikant för Tuomas lyrik. Nightwish-lyriken är helig för mig. Jag kan i princip varenda en av deras låttexter utantill. Tuomas känsla för sinnrika metaforer, och sättet han anknyter till urgamla element och fenomen, litteratur och myter, bidrar till känslan av att kliva in i en annan värld när man lyssnar på Nightwish. Få andra bands musik speglar känslor av att längta bort, Wanderlust, och hur viktigt det är att drömma.
- Mina texter bygger mycket på metaforer och element med symbolisk mening, och varje låt är en egen historia. Det handlar mycket om eskapism också, det är väldigt viktigt att tillåta sig att drömma. Jag är en väldigt längtande person. Visst, det finns band som skriver texter med politiskt budskap, som U2, men utan stark känsla så kan man inte skapa musik, säger Tuomas och får medhåll av Anette.
- Just det. Många människor säger att det inte är okej att drömma och längta bort, att man måste vara här i nuet hela tiden, men jag tror tvärtom att det kan vara det bästa många gånger. Min mormor var den enda som sade åt mig att följa och aldrig förlora min dröm om att bli sångerska, ingen annan uppmuntrade mig. Och se, här sitter jag idag, säger hon och ler. Ögonen glimrar i ljuset från hotellets softade belysning. Hon är ett levande bevis på tesen Ingenting är omöjligt.

Nu återstår mästarproven, en lång världsturné och släppet av nya skivan Dark passion play. Kommer fansen att acceptera Tarjas ersättare? Min försvinnande snabba halvtimme med Tuomas och Anette har gjort mig smått övertygad om att Nightwish nya era kommer att bli segerrik med Anette i täten.