Det är en kick av att få känslan av att upptäcka ett band i utveckling, och en ännu större att se utvecklingen gå den väg man hoppats. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av att få den slutliga produkten, det ”fulländade”, direkt. Det är föga suggestivt. Egentligen vet jag inte ens om jag är intresserad av målet över huvud taget. Bra musik är bra musik är bra musik, visst, men att åtminstone inbilla sig att man reser tillsammans med bandet/artisten (även om det uppenbarligen är en biljett utan inflytande) gör oftast upplevelsen större. Barcelonabaserade CatPeople har via sitt debutalbum tagit ett betydande steg framåt. Eller om det inte är bakåt. Det är i och för sig lite tråkigt att recensera en skiva som denna när både Editors och Interpol, som rör sig i samma fåra, precis fått ut sina respektive alster, men sedan spelningen på Benicàssim förra veckan har jag varit övertygad om att det måste göras. Gruppen, ursprungligen från Vigo, är helt enkelt en av de bästa på den ekande, röktonade, åttiotalsinfluerade popen som hörts på väldigt länge. De låter fysiskt stort, rymligt, och det är faktiskt inte helt tydligt att Reel #1 är ett förstlingsverk. Den är välproducerad och ordentligt genomarbetad och -tänkt. Nej, det låter inte direkt upphetsande, men är nog så viktigt (speciellt om man är lite av en sucker för småfläskigt sound).

En av grundförutsättningarna för CatPeople är Adrián Pérez‘ mörka, mässande röst (som dessutom håller utmärkt live) och sångstil, som också gör sitt för att placera in bandet i tidigt åttiotal på den musikaliska tidsaxeln. Ibland kommer hans frasering lite väl nära den där sångaren från det där New York-bandet (speciellt i Alone), som i sin tur är väldigt nära den där sångaren från det där Manchester-bandet, men ju mer jag lyssnar desto mindre stör det. CatPeople utvecklar en egen personlighet. Inte apart på något sätt, men intensiv, välkostymerad och snygg.

Reel #1 kräver sina lyssningar för att urskiljas som album. Mitt första intryck var att den startar högt upp, via Pretty Things och Everyone can tell you, för att sen tappa ganska mycket vartefter speltiden tickar. Det fick omvärderas. Visst, några låtar håller inte riktigt måttet, som till exempel Get Up, men rent generellt är det en skiva med riktigt hög lägstanivå. Gitarren på Pretty Things, synthslingan i Everyone can tell you, den vemodiga Behind. Next Hours‘ dekadenta predikande, atmosfäriska Myst, allt är exempel på exakt det jag letar efter hos ett band. Ett sådant låtskrivande parat med bra produktion (utan att bli varken Coldplay eller Muse) kan knappast ge dåligt resultat. Utan att vara en skiva som sliter dig i småbitar är Reel #1 fortfarande viktig.

Därmed inte sagt att skivan inte har några svaga punkter. Visst finns de, som de ibland underliga och stundtals nonsensgränsande texterna, där man nästan kommer att fråga sig om den egentliga vidden på bandets engelska vokabulär. Och som sagt, några låtar som känns lite skissartade i sammanhanget slank visst med. Men det förlåts. Alltför slipat får det inte bli. Och jag hoppas dessutom på att få gå bredvid CatPeople under en tid framöver.

Må ridån aldrig gå ned och röken aldrig skingras.

Länkar

Myspace
Pupilo Records