April la sina kalla, smekande händer över oss, men har nu tagit bort dem och vandrat vidare. I våra öron, hjärnor och sinnen lämnade han eller hon dock några melodislingor som vi inte kan glömma bort. Och även om vi längtar till sommaren så vill vi titta tillbaka och dela med oss av aprils bästa. För det var ju en spännande månad, med nya dagensskiva.com och allt.

Macy Gray, Treat Me Like Your Money (låt)
Bortsett från Will.i.ams taffliga rap är Treat Me Like Your Money vårens gladaste överraskning på soulfronten. Humoristisk upptempo med en Macy som aldrig låtit så här bra.
(Agnes Arpi)

Sällskapet, Micke Herrström och Ulf Stureson
Den dystre mannen ägde första kvartalet. Thåström, Hellberg och Ossler gjorde under namnet Sällskapet musik så mörk och dyster att den medföljande dvd:n fått stöd från Kulturrådet. Förstås lysande. Micke Herrström blandade mördarballader, valser och toksvängig gubbrock på sin andra skiva och Ulf Stureson gav ut sin starkaste samling sånger sedan debuten. Den dystre mannen dominerade mitt ljudliga rum under årets första tre månader. En nödvändig rening för att kunna möta våren och sommaren. Alla tre livsnödvändiga. Men nu behöver de vila ett halvår.
(Fredrik Welander)

The Barr’s Untitled (låt från Summary)
The Barr’s vemodiga Summary har fångat mig i april. Och allra mest den obetitlade, eller obetitlade betitlade Untitled. Jag vet inte ens om det räknas som melodier, men det är verkligen galet bra.
(Kal Ström)

Voxtrot, Kid Gloves (låt)
Jag visste inte någonting om Voxtrot innan de, nu i april, dök upp på min himmel med några spridda låtar. Kid Gloves en av de absolut underbaraste, sådär miserabelt skör som jag. ”Cheer me up, cheer me up, I’m a miserable fuck”. Rör mig med silkesvantar, tack.
(Madelene Holm)

Feist, The Reminder (cd)
The Reminder är ett album som kan låta hur som helst men ändå omfamnas av förblindade beundrare. Sista droppen kommer kramas ur The Reminder liksom den gjordes ur Let It Die . Och det är inte Feists indieikonstatus som spökar. The Reminder är, på ytan, ett enklare album, men lika omöjligt som föregångaren att inte snärjas in i, älska och hålla som sitt eget även då varje café längs gatan spelar det. Feist. Je t’adore.
(Maria Gustafsson)

Heartthrob, Baby Kate (flera remixer), 12″
Okej, den är kanske inte ny egentligen. Men det är svårt att bestämma sig för vilken av remixversionerna som är bäst (har dock fortfarande inte hört varken Adam Beyers eller Jesper Dahlbäcks…). Just nu lutar det åt Magdas: repetitiv, kuslig åttaminuters mikrogoth.
(Martina Nordman)

Ben Watt, We Are Silver (ep)
Trots att jag innerst inne visste att så inte skulle bli fallet hoppades jag ändå så mycket på Tracey Thorns andra soloskiva. Traceys parhäst Ben
Watt fortsätter däremot att skina på househimlen med sina Buzzin’
Fly-släpp. På senaste ep:n We Are Silver uppdaterar Dennis Ferrer och Steve Martinez Lone Cat, medan Ben åter bjuder in Baby Blak i vackert vemodselektroniska Old Soul. Men det allra bästa spåret skapas utan Bens medverkan när Jimpster målar Justin Martins fyra år gamla The Sad Piano i skymningens allra varmaste och mest linssoftade färger.
(Ola Andersson)

Pharoahe Monch och Brother Ali – Två bröder av rang
Som om sju års väntan inte vore nog så har Pharoahe Monch efterlängtade uppföljare Desire blivit uppskjuten till juni annars hade det garanterat varit den mest spelade skivan i vårsolen. Men den glädjefyllda singeln Desire och det upplysande och medvetna stycket When the Gun Draws får fans att sukta efter mer. When the Gun Draws är en låt där Munken helt befogat kritiserar den amerikanska vapenproblematiken på en marknära nivå. Där han effektfullt intar sig rollen av en kula och dess resa mot den kallblodiga genomborrningen. Men den som väntar på något gott behöver trots allt bara vänta en månad till.

Från en broder till en annan, så har världens absolut skönaste rapalbino från Rhymesayers droppat sitt tredje och superba album The Undisputed Trust. Den obestridda sanningen är en personligt reflekterande femtonspårsskiva där tidigare frustration istället övergått till rak kritik och självreflexivitet. En viktig faktor till varför skivan blev som den blev uppger Ali vara hans äktenskapliga separation. Det är dessutom otroligt förlösande att någon fortfarande orkar ge blödande kritik till sitt hemland USA i låten Uncle Sam Goddamn och dessutom göra låten till singel och video.
(Pontus Gustavsson)

Sa-Ra, The Hollywood Recordings (cd)
Det kreativa partnerskapet tar hiphopen på en ny resa. De plockar de finaste bitarna ur funkhistorien, skalar av och klipper upp en ny riktning. Det är inte den snabbaste kicken, men den djupaste på bra länge.
(Patrik Hamberg)

Ryan’s Fancy, Rocky Road to Dublin (Låt)
Det har druckits en hel del öl under april månad och flest gånger, möjligtvis i konkurrens med Massgravs dunderhit Alla punkare e horor, har Rocky Road to Dublin spelats på festerna. Plockade upp skivan den är med på, Newfoundland Drinking Songs, på LP under en resa till Ottawa i januari och den var värd både sina sex kanadensiska dollar och att släpa med sig hela vägen över Atlanten. Egentligen bara på grund av deras fantastiska version av Rocky Road to Dublin, men det finns en hel del annat gott på skivan också.
(Tomas Lundström)