År 2001. Roskilde. En regnig, grå och allmänt tråkig kväll, alla trötta och bakfulla. Jag lunkade i min regnjacka ensam in mot festivalområdet för att gå och se en konsert med ett danskt litet band som jag aldrig hört talas om tidigare, men namnet klingade intressant. Mew. Efter en ganska nervös och olycklig inledning, med videoprojektioner som strulade, kom konserten på fötter och tog nog de flesta som letat sig dit i regnet på sängen. Bandet på scenen och bilderna som spelades upp bakom dem smälte samman med regnet och den mörka natten utanför tältet. Det var lite som en annan värld vi klivit in i.

Samma känsla finns på albumet ”Half The World Is Watching Me” som fanns att köpa då. Musik som sveper in dig och för en stund tar dig till en annan plats. Det var den andra skivan från bandet. ”A Triumpf For Man” kom ett par år innan det. Och nu kommer då ”Frengers” (Not Quite Friends, But Not Quite Strangers), Mews debutalbum. Mews internationella debutalbum i alla fall. De tidigare två finns att få tag på genom import.

Mew spelar en slags drömvävande pop. Det låter ju otroligt orginellt. Men det är ändå just det det är, bandet har absolut hittat sitt eget sound. Man skulle kanske kunna jämföra dem med Flaming Lips eller Mercury Rev, experimentlustan med både ljudbilden och det visuella finns där på samma sätt. Jonas Bjerres röst är karakteristisk och är en stor del i de speciella sound Mew har. Egentligen är det ett ganska klassiskt recept. Lite flummiga texter. En sångare med en lite speciell röst. Lite stuvade ljudeffekter. En gnutta melankoli, men ändå ganska munter genomtoning. Och så lägger vi till lite konstnärliga video- och ljuseffekter live.

Det tråkiga är att det inte hänt så mycket sedan förra plattan. Men det beror väl på att senaste plattan är den första att släppas internationellt. Det man har gjort är att byta ut fyra av låtarna och putsa på de sex man har behållit. De har inte putsat så mycket, men det känns ändå som att de har putsat bort lite av det som kändes så speciellt. Helheten känns inte lika äkta längre. De fyra nya låtarna håller en högre kvalitet än de man bytte ut dem mot, men det känns ändå som att ”Frengers” förlorade på det i det långa loppet. Det är tråkigt när man offrar sådana saker, för chansen att slå internationellt. Men i bland annat England har Mew fått ett varmt välkomnande med sitt ”debutalbum”, så allt det där speciella har de ändå inte putsat bort.

Missförstå mig rätt nu. Denna skiva är inte dålig. Bara samma lika. Jag tycker att ni ska lyssna på Mew, men ni kan lika gärna lyssna på ”Half The World Is Watching Me”, det är samma lika.