Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om Dawnraiding. Det kanske inte är världens bästa idé att skriva en recension om man inte vet vad man tycker om en skiva. Man kanske skulle lyssna mer på skivan och skaffa sig en uppfattning innan man skriver.

Visst. Håller med. Men hur mycket jag än har lyssnat blir jag inte riktigt klok på den här skivan.

Men vi tar det från början. I mitten av 90-talet började Rose köra i sin kusins band Delakota (ett band som för övrigt jämfördes med Primal Scream när det begav sig). Det ena ledde till det andra och innan hos visste ordet av satt Rose med ett eget skivkontrakt i handen.

Genom skivbolaget Chrysalis kom hon i kontakt med Ski Oakenfull, en av grundarna till skivbolaget Talking Louds underetiketter K-Creative. Oakenfull och Rose kom underfund med att de nog hade en del musikaliskt gemensamt, så på Oakenfulls debut Life Changes sjöng Rose Smith på två spår.

När så Rose Smith äntligen skulle få till sin egen debut återgäldade Ski Oakenfull tjänsten genom att producera Dawnraiding och även trolla fram lite schyssta hammondorgel-slingor här och där.

Det är på något sätt helt naturligt att Rose Smith hamnat på den oberoende, skotska dansmusiketiketten Glasgow Underground. Det är nämligen där grunden i musiken på Dawnraiding ligger. Dansmusik korsat med folkmusik.

Alla som börjar tänka på Beth Orton räcker upp en hand.

Och jodå, det finns många likheter mellan Beth och Rose. Att de båda släppt ett album som börjar på ”D” och innehåller tre stavelser är bara två. Även rösterna påminner om varandra.

Jag gillar Beth. Chansen är alltså ganska god att jag borde gilla det här också. Och det gör jag. Ibland. Men lika ofta gillar jag det inte alls. Istället för musik; förvirring.

De elva låtarna är mjukt poppiga, med lite lagom breakbitiga trummor som grund. Det gungar på lite lagom mest hela tiden. Men det är också lagomet som är problemet. Det är lite för kliniskt polerat för att det ska värma mig. Jag saknar de vassa kanterna hos till exempel Beth Orton. Dessutom låter Rose alldeles för blasé när hon sjunger, som om det bara är ord på papper hon läser upp.

Men ändå. Det finns några stunder där flera av pusselbitarna glider på plats. On The Run, Get Thy Bearings och The Party (som påminner om Trickys Aftermath) lyfter lite högre. Och musiken är långtifrån dålig. Tvärtom är det jämnbra, men på ett irriterande, nästan tråkigt, sätt.

Jag skulle kunna rekommendera Dawnraiding till Beth Orton-fans som behöver stilla abstinensen inför nästa skiva.

Men nu när Beth precis släppt sitt nya album finns inte ens det tomrummet att fylla.