Jag vet inte hur den här skivan kommer fungera i sommarvärme. Jag vet inte huruvida det jag skriver gör någon skillnad, men jag låg en kväll i min säng. Det hade precis börjat mörkna och himlen hade den där mörka, härliga, blå färgen, som bara tidiga sommarnätter (det var en kall dag i juni) har. Jag hade fått den här skivan, nära 10 månader tidigare, men det var först den här kvällen den satte sig i hjärtat på mig.

Musiken projicerade i mörkret fram bilder av en långsam biltur i vinternatten. Den där ofantligheten som snön och tystnaden om natten ger. Långsamt färdas bilen i de vitklädda landskapen och långt bort i natten ser man ljusen av storstaden. Bredvid sig har föraren sin kärlek. Känslan av att vara två i natten, ensam med hela världen. Tiden stannar upp. De stannar. Ut i snön som knakar under fötterna, andetagen som syns i den månupplysta natten. Ögon fästa och förlorade i varandra. De drar iväg på en liten vals och där är de lyckliga.

Hur beskriver man musik som denna? Hur ska jag kunna beskriva den här ofantligheten för någon? Jag hade precis läst klart Jack Kerouacs ”Dharma Bums” och de sista kapitlena är Ray Smith, berättarjaget, ensam med sig själv i bergen i två månader. Ensam med hela världen och sig själv. De mest magnifika solnedgångar och berglanskap umgås han med varje dag och tystnaden. Den här skivan handlar om tystnaden. Att tonsätta det ofantliga, som jag tjatar så om, i tystnaden. Det vackra i tystnaden. Långsamt vandrar melodierna genom natten och blåsinstrument smyger in i ensamheten. Då och då viskar en röst och det hela smälter ihop och fascinerad sitter jag nu framför stereon och lyssnar.

Jag kan inte hålla mig på mattan i den här texten och förklara var låt för sig, för det går inte. Att göra det vore att förstöra allt. Allt det vackra, allt det magiska med ”Quiet City”. Jag svävar iväg, flummar ut i kosmos, för det går inte att bara stanna kvar på mitt rum, jag måste vidare, om så bara mina tankar. CD-konvolutet i sig skvallrar om de bilder, som den här musiken ger mig. Suddiga stadssiluetter i natten, blå landskap och isbjörnar. Musik till sättningen i den fantastiska filmen ”Noi Albinoi”, stillheten på Island (som jag aldrig besökt, men gissar mig till), den skånska landsbyggden i natten.

Vänta er inga catchiga refränger, eller medryckande melodier, men vänta och se, hör på det vackra. Jag vet inget om Pan America och deras historia, jag vet bara att ”Quiet City” var där den kvällen, när himlen hade den där mörka, härliga, blå färgen…