Boxning verkar vara på tapeten. För ett tag sen gick ”Tjuren från Bronx” på TV och den har följts av bland andra Muhammad Alis klassiska fajt ”Thrilla in Manilla”. Senaste numret av SJ:s tidning Kupé har också den något av ett boxningstema, med en artikel om Ingo och en genomgång av Sveriges största boxare genom tiderna. Och så Dropkick Murphys nu då.

Att Dropkick Murphys inte har anammat boxningstemat tidigare är lite förvånande faktiskt. Sporten som sådan passar deras våldsamma ådra som handsken. Samtidigt som textrader som ”We are the ones who will never be broken, we are the ones who survive” och ”You fight for your life, because a fighter never quits” säkerligen går hem i stugorna hemma i USA.

Men Bostonpunkarna är ändå inte pro-war får jag för mig, den finstämda balladen ”The Green Fields of France” ställer nämligen frågor som inte går att bortse från: ”Did you belive them when they told you the cause, did you believe that this war will end wars”. Rimmar man sedan vidare med ”The killing and dying was all done in vain, oh Willie McBride it all happened again, and again and again and again and again” markerar man sin ståndpunkt även om låten inte är deras egen utan är skriven av Eric Bogle.

Musikaliskt är det Dropkick Murphys som vi känner dem. Säckpipesmittad streetpunk, om än en aning mer polerad än vad den varit. Stöket från ”The Gang's All Here” är sedan länge borta och med det försvann en del av charmen. Ändå visar de på sina håll var skåpet ska stå.

Inledande kvartetten är finfin, men när vi når ”Sunshine Highway” tar det stopp. Likaså tralliga ”The Burden” faller mig inte heller i smaken. ”Wicked Sensitive Crew” tog emot en stund, glimten i ögat har jag svårt för, men när de skanderat ”Hey! Ho! Hey!” tillräckligt många gånger ger jag mig och sjunger med. ”I'm Shipping Up to Boston” är en gammal Woody Guthrie-text som de återigen fått tillåtelse att använda och de gör det med den äran som den gode Guthrie förtjänar. Och det är nästan så jag tycker det är synd att jag inte är ett Boston Red Sox-fan när avslutande ”Tessie” klingat ut.

Sammantaget är det en bra skiva de släppt ifrån sig, men för att nå högre skulle de ha skitat ner sig minst ett par snäpp till. Nu blir det en aning snällt.