2005. Missy Elliott har spelat in ett hiphop-album.

Nu kanske det här inte känns som något särskilt nyskapande, men i Missys värld är det nästan det. För alla soloskivor som Missy har släppt har varit mer än bara hiphop. Tillsammans med ständige följeslagaren Timbaland har Missy gång på gång lagt till nya kapitel i hiphopens instruktionsbok. Sparkat in stängda dörrar och ritat upp nya kartor.

Nu är det 2005 och Missy Elliott har spelat in ett hiphop-album. Ett trerätters hiphopalbum, visserligen, men ändå ett hiphop-album. Egentligen varken mer eller mindre.

En liten besvikelse, alltså.

En besvikelse som inte blir mindre när man dels upptäcker att Tim bara producerat en låt på The Cookbook (plus introspåret) och dels inser att det är en rätt slätstruken sak. Inte minst för att komma från Tims musikcentral. Bra, men inte fantastiskt. De övriga inblandade producenterna gör sitt bästa för att fylla kängorna, men når aldrig högre än till kopiehöjderna.

Men det största problemet är ändå att Missy inte är riktigt lika mycket Missy som vanligt. Inte lika galen. För det är ju i galenskapsuppgörelserna mellan Timbaland och Missy som mästerverken skapats.

Medvetet eller inte, men i linje med det här lutar sig The Cookbook istället på hiphop-historien (och en släng soulhistoria). Som på Under Construction, fast utan att skruva till allt ett halvt varv till. Partytime plockar refrängen från Phreeks Weekend medan My Struggles hinner avverka såväl Smokey Robinson som What’s the 411? (där Mary J. Blige får sjunga över en sampling av den egna låten). Mer metasamplande blir det när Missy bjuder in in Slick Rick att softa fram över Lick the Balls (dessutom med en snygg svarsblinkning från Missy på Ricks Treat Her Like a Prostitute). Missy gör dessutom en Beastie Boys när hon vrider tillbaka klockan till hiphopens tidigaste dagar med sitt lån av Apache (med rötterna i The Incredible Bongo Bands version) som kollapsar i något som skulle kunna vara ett ungt bleckblåsband.

Men precis som bilderna i cd-häftet antyder (jazzklubb möter Southern Belle) är The Cookbook en betydligt mer traditionell historia än föregångarna. Missy hollrar omkring lite i bakgrunden mest överallt (som vanligt alltså), men den här gången känns det mest som ett grepp för att leva upp till Missyâ„¢ än som det galna spontanylande det borde vara. Det blir hiphop i struttig Dre-skola med en dos crunkvibbar, lite Drop It’s Like It’s Hot i vräkigare kostym och massivblåsande slammerfunk som den låter när Rich Harrison gör sin grej. Och så förstås det avslutande mötet mellan Missy, Vybz Kartel och årskometen M.I.A. som låter ungefär som jag hoppats att samarbetet mellan Tim och Missy skulle låta 2005.

På The Cookbook har även Missys soulsida fått större utrymme med några snyggt producerade ballader. Även det här helt i linje med en mer sofistikerad Missy, i snyggt arrangerade, svartvita poser (även om Missy inte vore Missy om hon inte får sjunga om att hon inte har något emot att smaka sin killes ”magic stick”, som man får tolka lite som man vill). Det är nästan så att The Cookbook ligger närmare Missy-protegén Tweets senaste album än Missys tidigare album.

Men så finns då också albumets stora utropstecken i form av singeln Lose Control när Missy landar i electrohiphopens gyllene era. Över Cybotrons mäktiga Clear delar Missy och Ciara på micken, medan Fatman Scoop brölar omkring i bakgrunden med t-shirten helikoptrande över huvudet. Men det allra mest uppmuntrande med Lose Control är att det är Missy själv som rattat den. Hoppas på mer av den varan nästa gång.

Jag vet fortfarande inte vad jag egentligen tycker om The Cookbook. Den känns inte alls lika intressant som en ny Missy-skiva ska kännas. Men å andra sidan är det fortfarande en av de bästa skivor som släppts i år som säkerligen kommer att växa ju längre året går.

En besvikelse, alltså. Men en väldigt bra besvikelse.