Sedan Jigga tog över på Def Jam har han kontrakterat unga tjejer med en sådan frenesi att man börjar fundera över vad det där senaste bråket med R Kelly egentligen handlade om. Rihanna är sjutton år ung och ligger bakom en av årets mest envetna radioplågor ”Pon de Replay” (som i det energiska handklappet påminner […][...]

2005. Missy Elliott har spelat in ett hiphop-album. Nu kanske det här inte känns som något särskilt nyskapande, men i Missys värld är det nästan det. För alla soloskivor som Missy har släppt har varit mer än bara hiphop. Tillsammans med ständige följeslagaren Timbaland har Missy gång på gång lagt till nya kapitel i hiphopens […][...]

Det är min, din och Beenie Mans smala lycka att ragga/dancehall äntligen lyckats bryta sig in på de amerikanska radiovågorna. Så även om Beenie får Sean Paul att framstå som nybakad får han nog ändå skicka ett tack i den riktningen. För jag vet inte om någon hade fixat en skiva till vars enda syfte […][...]

Sizzla är en av alla de moderna reggae-artisterna jag sökt en öppning till. Mängden skivor karln släpper ifrån sig är överväldigande på gränsen till utestängande. Delvis därför har jag aldrig vågat mig på ett köp (trots att jag skrivit upp ett par titlar på lappar jag ibland burit med mig i plånboken). Ifjol kom en […][...]

En hårsmån från en slentriandissning. Lite tidsbrist ledde till kana in i vilohyllan istället. Några veckor senare retur i växlaren. Fäste. Ibland kan verkligen en skiva behöva lite mognad (eller kanske snarare lyssnaren, jag ska utveckla). Efter en lång period av modern amerikansk soul var mina öron otränade att möta jamaicansk ragga dancehall igen. Men […][...]

Förlåt att jag envisas med att skriva så mycket om det gångna året i recensionerna just nu, men det går liksom inte att låta bli. Det är den tiden på året som redan konstaterats på flera håll. Det är listor överallt. Vem var bäst? Vem var bäst! Vi vet. Vi vet! Jag gillar listor. Funderar […][...]

Jag har aldrig vågat plocka upp någon av utgåvorna i den här samlingsserien förut. De där närapå påfrestande lättklädda damerna på omslaget har stört mig. Trots att låtlistorna ofta skrikit: ”köp! köp! köp!”. Jag är väl för pryd helt enkelt. Texterna på ”Ragga Ragga Ragga 2003″ är däremot inte särskilt pryda. Det handlar mest om […][...]