Det finns de som hävdar att hårdrocken är död. Att den stagnerat och inte längre utmanar de givna konventioner som den från början ifrågasatte. Grunden lades på sextio- och sjuttiotalen, men sedan dess har mycket förändrats. Och eftersom hårdrocken som sådan inte hängt med är den inte längre intressant.

Ett alternativ är att bortse från utvecklingshetsen och inse att en rocksskiva är en rocksskiva oavsett när den kom. Hellre vara trygg i sitt uttryck än att per definition sträva efter att låta unik.

Ett annat alternativ är att låta cirkeln slutas och anamma ett sound som är inkört sedan länge. Som Witchcraft, som brygger sin musik på Black Sabbath, Thin Lizzy och Led Zeppelin. Ingenting verkar ha hänt sedan 1976. Men gör man det så här konsekvent fungerar det. Förträffligt bra till och med.

Bandet startade som en hyllning till bland andra Roky Eriksson och allt från musik till framtoning till ljudbild andas sjuttiotal. Inte på ett dammigt sätt, utan på ett härligt nostalgiskt vis. Just ljudbilden känns väldigt organisk, något som gör att skivan rakt igenom är en behaglig upplevelse.

Slutklämmen på inledande ”Chylde of Fire” är en närapå direkt stöld av riffet från Sabbaths ”Iron man”. Men till och med sådana grepp känns roliga när de görs med sådan kärlek. Ungefär som när Witchcrafts Örebrokollegor i The Peepshows stal ”Love Gun”-slutet på skivan ”Today We Kill, Tomorrow We die”.

Gillar du 70-talsrock gillar du ”Firewood”. Så enkelt är det.