Jag har semester och sitter på ett berg i norra Värmland. Min mobiltelefon har ingen täckning och jag känner mig ensam trots sällskapet. Vi får in ettan och ibland även tvåan, fast med lite sämre bild. En bil hörs genom skog, skog, skog på en halvmils avstånd. En räv solar sig på gräsmattan och vi jagar tillbaka fåren från potatislandet till grannen för tredje gången idag. Jag har försökt arbeta lite med kroppen. Efter en kvart med spaden börjar det svartna för ögonen. Jag säger inget men hoppas att det snart bli rast med kokkaffe och kakor. Jag klappar katten i två timmar, får färg i ansiktet och tar bilen överallt. Lever analogt och sover hela nätterna igenom.

Men så börjar det klia i kroppen. Jag saknar mina vänner, mitt bredband, mina tv-kanaler (som jag aldrig tittar på, men de finns där) och pinnar i displayen på mobilen. Jag saknar ljud från gatan, att cykla på grönt och mat i folie.

På väg hem sitter jag inlindad i sladdar och längtar efter ett tangentbord under fingrarna.

Och jag vill lyssna på den stökigaste jävla musik som finns.

”I Have an Itch” är det enda jag hittar i det lilla som finns i mp3-spelaren som kraschade strax innan jag åkte. Men jag inser snart att jag inte har lokaler tillräckligt stora för ”An Epidemic Touch”. Jag behöver en industrihall för att ge det hårda ljudet chans att studsa mot väggarna. I lurar gör den ont.

Ju närmare stan jag kommer desto mer utrymme känner jag att jag behöver för att lyssna. Jag vill vända och åka tillbaka. Det går bara att skriva sådan här musik på landet. Den får inte plats i stan.

Det finns fortfarande en Bear Quartet-melodi kvar. Gömd. Fastklämd som ett tuggummi under skolbänken, av den fete, rödhårige och högljudde killen i klassen. Den där melodin som gullar upp alla i brygga mellan Sveriges-bästa-band-spasmerna och det finns tillräckligt mycket stök för att tillfredsställa de stela devoterna. De facto finns det så mycket stök att bandet som endera alltid gör den bästa eller sämsta spelning man sett kommer skrämma ”Mom and Dad”-lyssnarna till likstelhet. Hoppas jag.

The Bear Quartet tar en ny vändning, skippar gullet och snyggar till sig inför nya albumet. De är skitsnygga. Alltså inget naket. Bara snygga.