Det vore så väldigt enkelt att klumpa ihop Le Sport med The Tough Alliance, Lo-Fi-Fnk, The Embassy, Gender och säkert några till, enbart baserat på att de är två svenska killar som spelar indieelectropopnånting.

Det är därför precis det jag tänker göra.

Le Sport hör hemma med namn som The Tough Alliance, Lo-Fi-Fnk, The Embassy, Gender och säkert några till, enbart baserat på att de är två svenska killar som spelar indieelectropopnånting.

Det, och det faktum att gruppen hotats med stämning av en sportkanal på grund av sitt tidigare namn, sammanfattar Le Sport väl. Okej. Visst finns det paralleller mellan Le Sport och nämnda grupper, men i många fall är skillnaderna desto fler. Le Sport är ju exempelvis bra, till skillnad från The Tough Alliance.

Musikmässigt hittar man Le Sport för sisådär 15-17 år sen. Ungefär samtidigt som britterna började väva samman Chicagos house-musik med klassisk, brittisk gitarrpop. Trummaskiner, gitarrer, väsande hi-hats och metalliska housepiano-ackord, kryddade med lite knorrande, diverse ploppande ljud och ibland en spansk gitarr. Ibland mer dans (”Your Brother Is My Only Hope”) och ibland mer pop (”Eurosport Music Baby!” – hand upp alla som tänker på New Orders ”Regret”), men oavsett vilket tre låtar som alltid rör sig i det gränslandet.

Men hur mycket dans det än blir står melodierna, popmelodierna, alltid i centrum, precis som hos kollegorna ett och ett halvt årtionde bort. Det är gulligt och naivt på ett väldigt trevligt sätt.

Men de trevliga popmelodierna till trots är de tre Le Sport-låtarna faktiskt inte anledningen till att ni vill köpa ep:n. Det är remixerna ni vill ha.

Straight outta Finland lägger Regina på en betydligt elakare slinga ovanpå oskuldsfulla ”Tell No One About Tonight” och vräker sedan på fler och fler ljud tills hela ljudbilden håller på att spricka i sömmarna av alla ljud som vill ut. Ett crescendo som äter upp musiken när melodin imploderar in i ett knorrande balearic-house-kaos av uppåttjackande stranddansmodell.

Vid en jämförelse känns sedan Mont Ventoux mix av samma låt nästan återhållsam och avskalad i sin melankoli. Mont Ventoux visar återigen att de bättre än de flesta efterföljare lyckas mata in Pet Shop Boys i sin ljudbank. Inte bara ljuden, utan även stämningarna. Ackordföljderna. Strukturen. I Mont Ventoux version börjar ”Tell No One About Tonight” med ett taktfast marschbeat ställlt mot den nästan avklätt ekande ploppslingan. Sakta vävs ljud som skulle kunna vara plockade från ”So Hard” in, innan ”Tell No One About Tonight”, efter 42 sekunder, tar ett djupt andetag till de sorgsammaste ackorden från Tennants och Lowes katalog.

Och hela världen exploderar i blått.

How can something so wrong
feel so right?
Baby try not to fight
the feelings tonight
Won't cause any trouble
It won't cause any pain
Little or no disturbance
So let's dance
And tell no one about tonight

Visst. Att Mont Ventoux så tydligt visar släktskapet mellan dem och deras (i mina öron) främsta influens gör förstås att jag blir extra glad. Men de drygt trettio sekunder som passerar med handbromsen åtdragen gör att texten ekar av ett smärtsamt ensamt dansgolv, som en övergiven tvilling till originalversionen. Jag hinner dessutom tänka på Télépopmusiks ”Breathe”, men det skyller jag på hi-haten.

När sedan stråkarna kastas in kan jag inte låta bli och känna att Le Sport och Mont Ventoux tillsammans gjort en av årets allra vackraste låtar.

Le Sports ep är bra, inget snack. Det är snygg electropop med välsnickrade melodier.

Men remixerna. Det är remixerna som verkligen gör skivan.