I år är det sjutton år sedan Joseph Welbon släppte ”Promised Land”, en av housens mest klassiska och bästa stunder, under namnet Joe Smooth.

Sjutton år. Inte ett särskilt jämnt jubileum.

Visserligen skulle jag kunna hävda att det var femton år sedan jag upptäckte ”Promised Land” på BCM Records-samlingen ”Tanzhouse” (det skulle till tyskar för att plocka in den bästa amerikanska housen till Europa vid den här tiden). Men egentligen handlar det bara om att det här är ett av de album jag lyssnat mest på i år.

Ifall ni undrar.

På många sätt är kanske ”Promised Land” en av de bästa musikaliska sammanfattningarna av stämningarna i vår del av världen vid den här tiden. Murar föll, det kalla kriget hade släppt sitt stenhårda grepp, totalitära regimer fördrevs och i Sydafrika började det synas rejäla sprickor i den vita fasaden. Vi gick in i nittiotalet med den övertygade vetskapen om en ljus framtid utan krig och förtryck.

Brothers, sisters, one day we'll all be free
From fighting, violence, people crying in the street
When the angels from above
Fall down and spread their wings like doves
We'll walk hand in hand
Sisters, brothers, we'll make it to the Promised Land

Att Joe Smooths debutalbum kom att bära samma namn som den monumentala singeln var inte särskilt konstigt, inte heller att många av låtarna kom att födas i dess musikaliska kölvatten. Men det var på uppföljaren ”Rejoice” från året efter som Joe verkligen fick till ett riktigt helgjutet album.

Under 42 minuter tar Joe Smooth med oss på en resa som hinner spänna över hip-house, ”Funky Drummer”-r'n'b, ”Think (About It)”-samplingar, knorrande, melodiös och vokal mjukis-acid och djuphouse som skulle kunna vara signerad Larry Heard. Och så ”I Need Love”, grundplåten till hur precis all retro-postpunk skulle komma att låta något tiotal år senare. Minus den nästan obligatoriska falsksången.

Det är musik så bra att det nästan inte spelar någon roll att den avslutande balladen ”Sammy (I Miss You)” känns lite sådär, precis som covern av ”Purple Haze” gjorde på debuten.

För kärnan i ”Rejoice”, det som verkligen är Joe Smooth, väger mer än väl upp. Det är Chicago house när den är som mest melodisk, varm och glädjefylld. Som kärleksförklaringen ”Smack Dab” och betydligt mörkare ”For the Love of Money”, som lånat såväl titel som tema från O'Jays discoklassiker.

Och mest av allt är ”Rejoice” två spår: ”Children Weep” och ”They Want to Be Free”, båda med samma möte av livsbejakande och vemod som byggde ”Promised Land” (till och med keyboard och ackord känns igen på sina ställen). Låtar som hade kunnat bli klassiker på egen hand om de inte hamnat i skuggan av just ”Promised Land”.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att Anthony Thomas här, till skillnad från debuten, förpassats till körsångare. Men det är på något sorgligt sätt en passande parallell till hur musikhistorien har behandlat Anthonys insatser tillsammans med Joe. Det är ju Anthony Thomas som är rösten på ”Promised Land”. Det är dock sällan han får något erkännande för det när ”Promised Land” nämns idag, i likhet med flera andra vokalister på några av housens tidigaste klassiker.

Men det förändrar inte det faktum att ”Rejoice” är ett av åttiotalets bästa album. Ja, ett av de bästa album som gjorts överhuvudtaget. Musik född i en era av optimism och framtidsförhoppningar, naivt ovetande om vart världen egentligen var på väg.

As we live and learn, we all desire
a time and place where life conditions take us higher
Although it seems like Murphy's Law always reoccurs
like the pages torn from history
Look to the people in South Africa
as they stand their ground
Cause all they want to be is free