Det fanns en kille i min gymnasieskola som jag var lite förtjust i under en viss period, han var liten och smal, lyssnade på popmusik och hade ofta små tajta t-shirts med urtvättade bandnamn på bröstet.

Efter en fest hemma hos mig, då han gått igenom min skivsamling, kom han mot mig i korridoren med en hög skivor som jag skulle få låna. Jag blev överlycklig. Det var klassiska album med Ride, Pavement, The Smiths och Teenage Fanclub. Jag älskade det jag hörde.

Men det var ett av hans indie t-shirtband han glömde att introducera mig för. Nämligen The Wedding Present. Och det satte sina spår kan jag säga. För sen dess har jag nämligen aldrig lyckats lyssna in mig på dem. Jag har nog aldrig ramlat över någon av deras skivor i butikerna eller fastnat för en låt med dem på radion. Istället har jag ständigt varit olyckligt medveten om hur stort hålet gapade på min hjärnas indiepophylla efter The Wedding Present.

Men nu är det väl i alla fall dags. Dags för mig, att nästan 10 år senare att ge dem en ordentlig chans och skolas in i vad de betytt och betyder för indiepop-scenen. För det har jag i alla fall förstått att de gjort – betytt saker alltså.

The Wedding Present har gjort avtryck som ett av Englands främsta indiepopband och nu är de tillbaka. Med David Gedge i spetsen är det åtta år sen de släppte sin senaste skiva och deras biografi sträcker sig nästan 20 år tillbaka i tiden.

Så vad tycker jag om ”Take Fountain”?

Till en början är jag lite förvirrad kring hur spretig skivan låter. Den börjar som en ödesdiger resa genom mörker och sorg med instrumentala partier som river i själen. Senare blir den istället hurtigt poppig och väldigt brittisk. Pulp och The Smiths gör sig påminda som samtida aktörer och jag kan lova er att jag hade älskat detta kring -96. Men till slut blir spretigheten ändå helhetlig i sin variation.

Skivan är skriven efter ett kämpigt uppbrott mellan David och hans före detta flickvän Sally. Det hörs. Texterna handlar om att inte vilja bli lämnad och om sorgen efter nån som just lämnat en. Melodierna är oftast väldigt sorgsna och kanske är det just denna vältran i självömkan som jag har lite svårt för.

”Take Fountain” sätter inte heller några djupa avtryck i mig men underhåller ömt för stunden. Kanske har de spelat ut sin roll på något sätt?

Det jag är mest ledsen över är att killen med skivorna glömde att låna ut även The Wedding Present till en mottaglig sextonåring med världens största hjärta för andras krossade hjärtan.