Trots att ”Corduroy Road” är utgivet på Type och trots Keith Kanniffs bakgrund har Goldmunds ytligt sett ingenting med electronica att göra. Men samtidigt är det ingenting annat.

Den skänker mig lugn. Ett underligt ljudande piano och en mjuk mjuk akustisk gitarr som ibland trevar fram över toner och ömma taktslag. Allt låter nära nära. Man nästan hör instrumenten andas i mikrofonerna, som om de vore levande väsen. Mikrofoner som plockar upp pianots pedaltramp, som tillåts knirka och knarra. Det är harmoniskt, livfullt och vackert.

Ändå går mina tankar till Aphex Twins ”Drukqs” när jag lyssnar på ”Corduroy Road”. De är som syskon, men Goldmund saknar helt den syrliga ondskan Richard D. James smetar med. Den som inte så mycket kommer från honom själv, som från den värld som ger avtryck i hans musik. Goldmund är en smekning från samma uttryck, men med en hoppfullare syn på omvärlden.

Under namnet Helios gör Keith också mjuk, målande musik. Men han kommer inte nära, som här. På debutalbumet ”Unomia” (Merck) lät det själlöst vackert. Som att se en utställning med vackra bilder som inte säger dig något alls. Här finns inget filter mellan honom och inspelningen. Det låter inte som ett kliniskt arrangemang i efterproduktionen. Men samtidigt låter kompositionen som electronica. Utan beats, utan elektronik annat än anat i bakgrunden till någon låt. Istället är det ansatsen som låter som electronica.

Jag svamlar. Men jag blir lycklig av det här. Imorse när jag var på väg till jobbet drog jag lungorna fulla av en ren och kall vintervind. Jag kände mig uppfylld och livfull. Det första jag gjorde när jag kom fram var att spela Goldmund. Det om något, säger vad jag vill få fram.