Jag kommer ihåg när Alec Empire spottade på allt omkring sig för att det var så förlegat. Han slog pannan blodig mot distmattor och missljud för att han, Carl Crack och Hanin Elias inte tålde hur samtiden var. Atari Teenage Riot var ett mittenfinger mot allt som stod still.

Förr skrattade Alec Empire åt metal för att det var så fånigt, med sina poser och sina breda bringor med bara luft i. Finlemmade lilla Alec slog sönder deras byggen som trähus av tändstickor. Han slogs för att motverka den kroppsliga, idémässiga och ljudliga fascism som var runt honom. Nazi Punks Fuck Off.

Nu skriver vi 2005 och jag måste skratta åt Alec Empire. ”Futurist” är sin titel till trots ett nervöst sammanbrott i mitten av 90-talet. ”Futurist” är den skit som försökte härma Atari Teenage Riots storhet men aldrig lyckades för varken hjärtat eller hjärnan var med. ”Futurist” är det som blev kvar av industrin när storbolagen skulle casha in, en saggig metalmassa som gick att sälja med bara etiketten.

Flirtar mellan metal och digital hardcore, som på ”Futurist”, har gjorts så många gånger förut dessutom. Både sämre och bättre. Hela Dtrash:s utgivning, som DHR knöt närmare sig i samband med samlingen ”Don't F**k With US”, rör sig i regioner där en lust för dödsmetal och en kärlek till digital hardcore är det som driver dem. Jag har aldrig varit helt såld på det heller. Men det de gav ut är fortfarande mycket bättre än den här avarten.

Men det som smakar mest illa med ”Futurist” är hur jävla snällt Alec sitter och krämar. Alec vill inte längre revoltera mot världen. Han vill åka runt på rockcirkusen och sälja t-shirts. ”There's nothing left to fight for / You've got to push me to the edge / Show me what I lost / Give me a reason, just one fucking reason” pratsjunger han i ”Point of No Return”. Det du förlorat Alec Empire, är din gnista. Ditt hjärta. Det som hänt är inte att det inte finns något att slåss för eller mot längre. Det är att du givit upp.

Framför allt är ”Futurist” outhärdligt tråkig. Slappa dumgitarrväggar och jävligt ettrig hihat. Det går inte riktigt ihop att det här är den Alec som samtidigt släppte ambient konstmusik på Mille Plateux och briljanta små noisestycken på DHR Limited. De bästa partierna på ”Futurist” är direkta stölder från industri som var framtid 1994, med mycket mindre energi. ”Night of Violence” är en så rak stöld från ”March of the Pigs” att jag nästan skäms för Alecs skull. De sämsta är metalsvulstiga trummor som fördummar mig för varje taktslag.

Om jag ska hitta en ljuspunkt på skivan så är det ”Overdose”. Men det är bra bara i det här perspektivet.