Recension
- One Plus One Is One (album, cd) Badly Drawn Boy
- 2004
- XL-Recordings/Playground
Frikyrklig sagostund
När jag börjar lyssna på ”One Plus One Is One” så tycker jag faktiskt att Badly Drawn Boy har ett ganska motsägelsefullt artistnamn. Jag tycker nog visst att hans karaktär som låtskrivare är säregen, tydlig och fint utmejslad. Hans röst är det starkaste kännetecknet men även hans låtar som alltid är mjuka och har små fina och typiska knorrar i melodin känns igen.
För visst har Damon Gough en av populärkulturens lenaste sångröster, han låter ju så himla snäll hela tiden. Men ju mer jag lyssnar på hans senaste verk inser jag att det hela blir lite för snällt och nästan på gränsen till frikyrkligt. Stråkarna och klavinetten i t.ex. ”This Is That New Song” blir faktiskt för mycket.
”Another Devil Dies” innehåller till en början bara Damons röst och ett enkelt pianokomp. Efterhand kommer klockspel och en trumpet med sordin och helt plötsligt är det fullt ös och cocktailkalas med tvärflöjter och cymbaler som viner. Här är dock stämningen i låten rätt och därför känns det ok. Men i ”Year Of The Rat”, som smyckas av barnkörer, blir det istället helt fel. Samma sak med ”Four Leaf Clover” som inleds med porlande vatten och glada barnröster.
Det slår mig att skivan, förutom det frikyrkliga, har ett proggigt 60-talsskimmer över sig som i viss mån känns aktuellt men samtidigt ändå fruktansvärt mossigt. Arrangemangen blir lätt för svulstiga och skivan tappar fokus. Om man granskar instrumentlistan i skivans booklet ser man att de har haft svårt att hålla sig ifrån att lägga på både det ena och det andra.
De sista låtarna på skivan är dessutom tyvärr irriterande sega. Skivan är i stort sett en seg och proggig sagostund med alldeles för många låtar. Här finns dock vissa spår som sticker ut och är riktigt bra. Titelspåret ”One Plus One Is One” är mycket bra, samma sak med ”Easy Love” och ”Logic Of A Friend”. Där hittar jag det jag gillar hos Badly Drawn Boy. Här finns de avskalade låtarna med finurliga melodier. Jag tycker att det räcker så.
Trots att det är en seg skiva, eller kanske just därför, utstrålar den mycket värme och trygghet. En skiva för ensamma själar som behöver gemenskap. Jag känner dock ingen stor skillnad utan den passerar rätt fort. Det är ibland mysig, men oftast enerverande, bakgrundsmusik. Jag har också kommit fram till att hans artistnamn faktiskt passar honom bättre och bättre.
Publicerad: 2004-07-28 00:00 / Uppdaterad: 2010-10-26 19:35
40 kommentarer
Fixa länken till Badly Drawn Boys hemsida till http://www.badlydrawnboy.co.uk
#
Magnus: Åtgärdat. Tack för påpekandet.
#
hur kan man tycka körerna i det avslutande spåret är tråkiga?
#
Äntligen fick man läsa om den här skivan! Dsc missade ju både About a boy-soundtracket och Have you fed the fish?, så man hade ju nästan tappat hoppet om denna.
#
När jag först lyssnar på "One Plus One Is One" tycker jag Badly Drawn Boys artistnamnär motsägelsefullt. Hans karaktär som låtskrivare är säregen, tydlig och fint utmejslad. Hans röst är det starkaste kännetecknet men även hans låtar, som jämnt är mjuka med små fina och typiska knorrar i melodin, känns igen.
Visst har Damon Gough en av populärkulturens lenaste sångröster, han låter så himla snäll mest hela tiden. Ju mer jag lyssnar på hans senaste verk inser jag dock att allt blir för snällt och på gränsen till frikyrkligt. Stråkarna och klavinetten i "This Is That New Song" blir helt enkelt för mycket.
#
Men snälla nån. De två sista låtarna är ju hur bra som helst. Och skivan som helhet riktigt bra.
#
jävla flöjt säger jag.
#
typ sådär, lagom lång recension
#
ptja, alla har rätt till en åsikt
#
Men recensera Hives någon gång då så alla popretards här blir glada. Sen slipper vi de efterblivna popnördarna på ett tag tills Kent eller Jumper släpper nytt 2009.
#
Jag tycker ni ska recensera the Hives nya skiva.
#
oj då, jag tycker att det är en fantastisk skiva. Det känns som den är mer enhetlig än den senaste. Jag tycker inte att det blir för mycket intstrument och flöjten är ett välkommet inslag i ljudbilden. En av dom bästa skivorna jag hört i år. Om recensenten tycker att det låter firkyrkligt så är et uppenbart att hon aldrig varit i en frikyrka eller hört dess musik. Att skivan är enerverande är ett ännu konstigare argument. När hon tidigare skriver att den passerar rätt fort. Lite mer nyanserad kritik vore på sin plats tycker jag.
jag skulle ge den 8/10 för dom vackra melodierna, finurliga användning av instrument och tänkvärda texter. Sen tycker jag att den här längden passar Badly Drawn Boy bra på den här och dom tidigare skivorna.
#
Badly Drawn Boy är kejsarens nya kläder det låter bra men har inget innehåll av värde.
The Hives är snäppet värre en dålig kopia av en musik som redan är uttjatad.
The Libertines är vad jag längtar efter.
#
skit ner dig.
#
du är döv, stum och hatar musik emelie!
#
RAZORLIGHT, kom igen nu…recensera.
Har skivan inte släppts i Sverige?
#
Just nu är jag er herre, men snart blir jag er Massá och då måste ni tillbe mig ännu mera. Lyd
#
"skönt att slippa alla mespopparna": The Hives – mespop? Hmm. Ok.
#
H I V E S
#
jag blir snart förbannad
hives?
#
Frikyrkligt? Frikyrklighet får mig att göra i byxorna, ej av rädsla, men av aggressivitet. "Så tar vi spårvgnen som går till himmelen, med Gud som chaufför och Jesus konduktör…".
Nu får pojken rycka upp sig, progg och religion tillhör inte mina största fritidsintressen, tvärtom.
#
Fan vad tråkigt du skriver Emilie! Som att titta på en vägg med torkande färg!
#
The Libertines? Ha ha ha ha ha!
#
fan vilket tjat om hives. Om ni är fans behöver ni ingen recension. då köper ni skivan och bildar egen uppfattning. dessutom kommer ni ändå att bli förbannade om den får dåligt betyg. recensioner är till för att få vägledning när man ska köpa skivor man inte vet så mycket om.
#
äntligen en som vågar säga att badly drawn boy är trist. det är han, har alltid varit men kommer förhoppningsvis inte alltid vara det. ni som gillar den här skivan är lika trågiga som ljudbilden på den. stackare.
#
LBA: Jag vill gärna ha Hives, trots att jag redan köpt skivan och bildat mig en uppfattning. Jag vill helst att den ska få dåligt betyg så att jag kan klaga på recensenten. Eftersom det utan tvekan är den bästa skivan som släppts i år.
#
Verkligen skönt att man inte är ensam om att inte riktigt förstå. Det trodde jag väl heller egentligen inte – men i alla fall – det jag kan säga omm skivan är – den har i alla fall ett trevligt omslag. Och det är inte fy skam – i dessa dagar när konvoolut och omslag är enda anledningen att köpa skivor.
#
appropå föregående inlägg… det vore trevligt om man kunde klicka på skivomslaget och få upp en större version… som man kan printa till sitt brända ex… närå men lite större iaf.
#
Det skrivs om The Hives så det blir över för alla:
http://www.thecricket.nu
#
jag tycker ni ska ge fan i att recensera hives nya eftersom att man kan läsa om den precis överallt ändå. dom var bäst vid barely legal, punkt.
#
gå idiot gå.
hahaha. recensera.
#
"bandet första var bäst sen när dom blev kände var dom inte lika bra längre" bla bla bla gäsp gäsp gäsp
#
Har väntat i en vecka nu…Hives? Nån?
#
same old song:
nej, jag ger fan i om hives inte var lika kända då som nu, det spelar ingen roll alls. grejen är den att dom spelade musik med mer tempo och fortfarande rötterna i den snabba punken, vilket gjorde dom bättre. walk, idiot, walk är ju benseg.
#
Till lba: I LOVE YOU
#
En fyra???? Hallå tomte!
#
Badly Drawn Boy tråkig?… tråkig!?
eehhrrm.. vart ska jag ta vägen nu? vad är kul, vem uttråkar och varför?
skräckblandad förtjusning från min sida. Damon Gough är förmodligen den enda som förstår sig på musik.
#
Okej, då vet jag vilken skiva jag ska skriva om i gästrecensionen jag lovade ge mig på. Kal, du får mail inom ett par veckor – typ.
#
I think it's cool!
#
Till skillnad från i princip alla andra musiker inom samma fält jag känner till (sådana jag inte gillar – Bright eyes, och sådana jag gillar – Elliott Smith) så handlar hans låtar om positiva saker. Badly drawn boy’s melankoli handlar inte om självömkande alls. Four Leaf Clover är ett lysande exempel på det här. Det är en optimistisk sång om ett uppbrott. Fewer Words möjligen lite bitter, men snarare bitterljuv.
Jag förstår möjligen vad Emelie tänker när hon sätter ordet frikyrklig. Det finns något episkt över Holy Grail. En melodi så tidlös att man kan tänka sig att den hade kunnat sjungas i religiösa sammanhang för hundra år sedan.
Min åsikt är emellertid att Damon Gough är modern tids bästa låtskrivare, och jag hoppas att han aldrig upphör att göra musik.
#
Kommentera eller pinga (trackback).