Recension
- Moody, Standard and Poor (album, cd) Obits
- 2011
- Sub Pop
Piggt
Det går tretton indierockband på dussinet från Brooklyn och agnarna är lätta att sålla från vetet. Obits tillhör gräddan av scenen av flera anledningar.
Dels; den ack så ängsliga approachen som präglar samtida band i genren är som bortblåst. Och rutinen. Rutin som är obetalbar. Bland annat sångaren/gitarristen Rick Froberg har ett förflutet i, konstpaus, Drive Like Jehu och Hot Snakes och bara där borgar det för stordåd. I min och mångas bok.
Och ja, Moody, Standard and Poor har en hög lägstanivå genom hela albumet och det blir tydligt att bandet, trots sin blott sexåriga existens, innehåller medlemmar med mångårig historia av sådan här småskitig och skev indie. Och fan, jag går ju igång på det här.
Shift Operator lunkar fram med en melodi Jason Lytle skulle döda för, No Fly Lift har ett fuzzigt och distinkt groove som vänner av Rocket From the Crypt med säkerhet stampar takten till.
Trots att det är en övertygande platta blir den något enahanda sett över ett helt albumformat. Över tolv spår saknas det lite omväxling, vilket ju är det enda negativa jag faktiskt har att säga om skivan.
Uppmärksamma läsare noterar att skivan släpptes för drygt ett år sedan. Men det är inte förrän till helgen som bandet kommer till Sverige. Lagom med en skivrecension av senaste given med andra ord.
Bra skit.
Publicerad: 2012-05-10 10:35 / Uppdaterad: 2012-05-10 10:36
En kommentar
bra skit som fan, ses i malmö!
#
Kommentera eller pinga (trackback).