En inte allt för vågad gissning är att många tänker på böcker med usla skivomslag när de ser namnet Millie Jackson. Bilderna som pryder albumen E.S.P. (Extra Sexual Persuasion) respektive Back to the S__t! hittar alltid in i de där älskvärda volymerna.

Och om du inte tänker på omslagen tänker du förmodligen på Caught Up, konceptalbumet där hon sjunger både rollen av den andra kvinnan och den av den svikna fruns. En klassiker med en självklar plats i soulhistorien.

På det självbetitlade debutalbumet från 1972 har hon inte släppt fram sitt råa funkiga själv riktigt än. Här glider låtarna mellan lätt och flirtig soulpop, stänkande northern soul-stomp och stråkdrypande bekännelseballader. Inte så att låtarna saknar attityd, för den finns där redan från början. Hon sjunger med samma självklara raspiga urkraft som alltid.

Det som utmärker sig är snarare de fjäderlätta Motown-vibbande spåren. Låtar som soliga allsångsfesten Ask Me What You Want med sin prilliga orgel och den magiska My Man, A Sweet Man med sin effektiva basgång och pådrivande handklapp, som toppas med smittande körarrangemang, vobbligt piano, stundtals stötigt blås och lyckliga stråkar. Soulpopperfektion i två och en halv minut.

Allra sist ligger urfunkiga Strange Things som en föraning om vad som komma skall längre fram i karriären. Tjockt blås, okontrollerad urkraft, slamrande trummor, en säker soulgitarr och en sångerska som leker tafatt med kompisarna i kören. Och en klassisk text om förrådd kärlek. Den slutklämmen tål att lyssnas om igen. Så vi säger väl så? Vi tar den igen. Strange Things.