Att ohämmad kreativitet och musikaliskt gränsöverskridande är två bärande fundament för Hot Chip är redan väldigt bekant. Dessutom har medlemmarna så mycket musik i sig som de känner bara måste ut att de i sina respektive sidoprojekt inte bryr sig om när det sker i förhållande till återkomsten till den gemensamma samlingspunkten. För om det […][...]

[...]

En annorlunda grej med det här albumet är att det fungerar som en samlingsplatta för skivbolaget Coalmine Records, och den australienske producenten M-Phazes har bara remixat låtarna, dock så pass mycket att det i alla fall ibland blir helt nya låtar. Bland originalproducenterna finns (för mig okända) namn som Shuko, DJ Babu och The Returners. […][...]

I November förra året recenserade jag M83 ganska svaga dubbelalbum Hurry Up, We’re Dreaming och det var inte minst idén att släppa att just ett dubbelalbum jag ansåg som misslyckad. Nu får jag anledning att skriva om ett lyckat dubbelalbum. Det sjukaste är att dubbelalbumet i fråga är ett debutalbum. Vem fan släpper ett dubbelalbum […][...]

Lincoln Barrett. Underworld. Liane Carrol. Hospital Records. Det är väl ungefär allt som skulle behövas. Och då är ändå Underworld mest en bonus i sammanhanget. När High Contrast återvänder till fullängdsrampljuset för fjärde gången är det mesta sig likt. Det är fortfarande Hospital Records som gäller, den melodiösa drum’n’bass-musikens gravitationscentrum. Som så ofta på etikettens […][...]

Det var länge sedan jag hörde en låt som är så pass klistrig som Cecilia Nordlunds senaste singel. På ett oerhört bra sätt. Senast vi såg och hörde henne var hon aktuell med filmen Jag är min egen Dolly Parton tillsammans med bland andra Nina Persson, Lotta Wenglén och Helena Josefsson och på låten The […][...]

Jag blev nästan sur när jag fick skivan i posten. Den där jävla Mats, tänkte jag. Mats som är vår redaktionssekreterare vet att jag sågat Kaizers Orchestra tidigare och spytt ut mina känslor om de där jävla norrbaggarna. Jag förstod att den jäveln säkert skrattade när han stängde kuvertet och föreställde sig hur jag skulle […][...]

Härom dagen postade en kompis en video med The Rascals i min Facebookfeed. Det ledde till vidare diskussioner om Miles Kanes nyfödda solokarriär och tillämpande av tydliga men sakliga retroinfluenser, därefter från Miles oundvikligen till Alex Turner och deras Last Shadow Puppets. Någonstans därifrån, givetvis också Arctic Monkeys. De senaste dagarna har alltså varit en […][...]

Det är vår i antågande utanför fönstren. Gårdagen bjöd på en temperatur över tio grader och trots kraftig vind var den inte kall utan sval på gränsen till ljummen. Då spelar det ingen roll att dagens regn och kyla skrämde bort värmen; våren är på väg och det är bara en fråga om tid. Imperial […][...]

Det började med att Funkadelics Take Your Dead Ass Home slumpades fram under promenaden mellan bussen och kontoret. Det är en låt jag kanske inte alldeles självklart plockar fram när jag väljer mina p-funkfavoriter, men eftersom den fick mig att smygdansa förbi schackspelet och uppför trapporna kände jag att det var en bra ingång till […][...]