Det är ofta det tar lång tid för skivor att hitta sin plats. Den här våren har jag lyssnat en hel del på förra årets album, och att jag plockar fram 9th Wonders soloskiva den här månaden är töntigt självklart. The Wonder Years släpptes i september 2011, men 9th Wonders souliga fingertoppskänsla är alldeles för lätt för att tränga igenom blöta höstlöv.

Patrick Douthit har på senare år blivit allt mer benägen att plocka upp micken. Men The Wonder Years är först och främst ett album av producenten 9th Wonder, och inte av rapparen 9thmatic. Hans lätt tafatta och långsamma rap är något jag gillar, så länge det kommer i lagom små doser. Han är ingen jättetalang när det kommer till rap, men i det ligger också hans charm. När han går på sina egna beats är han givetvis på säker mark också. 9th Wonder känner 9thmatic väl, det spårar aldrig ur.

9thmatic inleder skivan med majestätiska Make It Big, där han presenterar sig väl genom att berätta om en bråkdel av vad han har gjort. Han påminner bland annat om det här och det här och det här.

Enjoy ser på pappret ut som en riktig västkustbomb, där Murs delar mick med Warren G och Kendrick Lamar, men beatet är oerhört simpelt och följer samma extremt raka linje genom hela låten. Visst är det trevligt med rap i den råa och enkla formen, men det gör sig inte särskilt bra på skiva. Albumet får i och med Enjoy och efterföljande och lika stela Streets Of Music en ovälkommen paus. Skivan trillar i ett hål utan soul och melodi och drunknar ohjälpligt däri.

Det är stor sannolikhet att en eller flera av dina favoritrappare finns med på 9th Wonders imponerande lista av vänner som får lägga verser på den här skivan. Låtlistan är i alla fall en fröjd för mina ögon att läsa igenom.

Skyzoo, världens bästa Skyzoo, kliver in direkt efter hålet och hjälteräddar skivan när han med sin varma röst betitlar nästa låt. Hearing The Melody får sedan sin andra vers av Fashawn (vars Boy Meets World också är något som absolut måste få speltid innan det börjar snöa igen!), och passar sedan över till King Mez. Melodin är fin och beatet vilar på en tung och stabil bas. Mycket trevligt.

Talib Kweli dyker upp på skivans allra gladaste låt och berättar om känslan som ligger bakom titeln Never Stop Loving You. Det är en underbar låt som låter beatet andas och välja sin egen väg, och Kweli imponerar verkligen med sina rim trots det lätta temat.

Phonte och Median låter sina verser gå in i varandra på korta Band Practice Pt. 2, men den förste är verkligen i en klass för sig. Phonte dyker upp på jazz/autotune-fusionen One Night också, en något experimentell låt som fungerar oväntat bra.

Raekwon är väldigt pigg på No Pretending och tar med lyssnaren till en värld där soulen kantas av ett lockande svårmod. Det är inte den glada 9th Wonder-hiphopen som man oftast hör, men det är skivans bästa låt.

Jag hade hoppats på att The Wonder Years skulle vara fantastisk från första till sista. Det är det inte, men jag nöjer mig ändå med att det är en kvalitativ men stundtals ospännande skiva. Ibland är det nära att man faller i sömn och det är givetvis något att vara besviken över, men plockar man ut godbitarna så har man ändå ett mycket trevligt soundtrack för den kommande månaden.