Ibland blir man uppspelt och tänker på vem man skulle kunna tipsa en sån här skiva om. Tipsa om den där känslan av upprymdhet jag får när jag lyssnar. Oförutsägbarheten i nästa sats, för att inte säga nästa melodi. Kommer det ens bli någon? Men vem vill höra, förutom jag?

Østergaard Art Quartet improviserar runt sina respektive bakgrunder. De säger att de berättar historier från byn, men det låter mer av en McLuhansk global by i utspritt format än en by i traditionell mening.

De spelar jazz mot varandra, med varandra, genom varandra. Ibland låter det som att de inte är på samma planet för att i nästa sekund förenas i ett taktbyte.

Per Jørgensen sjunger eller spelar i sin trumpet. Det är lite sak samma för ljuden liknar varandra mer än de skiljer sig. Förutom att det kommer fler olika ljud ur hans strupe. Då och då låter det som han frammanar andar, både med trumpet och strupe.

Kasper Tranberg spelar kornett, trumpet och flygelhorn. Hans ton ger harmoni och en bakgrund de andra kan luta sig mot, jabba mot. Men hans blås stretar också emot om det blir trängt, för att lugna.

Marc Ducret sitter med sina gitarrer. Både akustiska och elektriska.

Deras berättelser tar oss från Norge till österlandet till Danmark till Amerika till centraleuropa. Det låter lyckligt och spännande.

Den alla berättar för är Michala Østergaard-Nielsen bakom trummorna. Det är honom de kommit hit för. Han låter var och en komma till tals, trots att de ibland är väldigt ivriga. Lite som en far när barnen vill berätta om skolresan. Han kan själv vika ut i egna anekdoter, men får aldrig tala till punkt utan att någon talar i munnen på honom.

Improvisationsjazz utan riktigt mål att nå, bara en väg att berätta om. Det är inte motsträvigt som improvisationsjazz ibland kan vara, men det är kanske inte heller helt lättlyssnat.

Så vem ska jag tipsa? Jag kanske får nöja mig med mig själv. Och dig förstås.