El Columpio Asesino (översättningen är så pueril att det gör lite ont i själen att skriva ut den) är för många årets album i den spanska pressen, som av skäl svåra att definiera, håller hårt i principen att separera årsbästalistorna i ”nacional” och ”internacional”. Möjligtvis på grund av att många spanska band fortfarande har svårt att klippa den språkliga navelsträngen, men det känns i nuläget, nu mer än någonsin, oerhört begränsande. Den inhemska spanska indiescenen växer i skrivande stund på alla fronter, och på sätt som man för några år sedan haft svårt att förutse. De influenser som El Columpio Asesino släpar fram existerade knappt för bara en kort tid sedan, men återväxten håller på att visa sig.

Diamantes visar upp många influenser från kraut och postpunk, varav vissa, kan vara en aning svåra att svälja, i det att de närmast är rena plagiat. Texten till Toro, drogfnissighet om solglasögon, Berlin och kokain, ligger också nära till hands för att kasta långt bort i kloaken som det bara är möjligt.

Om ordet ”hit” någonsin funnits i en ordbok är definitionen dock just Toro. Ett långsamt mässande, repetitiva ackord och en refräng som sjuttiotalet inte haft vett att vara lyckliga över. Resten av Diamantes dock inte välsignats med samma publikfriarfaktor. Det är ännu ett kvalitetstecken. Även om det inte lyckas placera dem överst på piedestalen, så blandar El Columpio Asesino frenetiskt sex och monotoni på ett sätt som ger dem ett anmärkningsvärt försprång.