Vånna inget Allvar
Titelspåret från plattan som utan tvekan gått absolut varmast på skivtallriken det senaste halvåret är inget mindre än en klockren punkrockdänga med mycket hjärta och smärta. (Tomas Lundström)

PJ Harvey The Last Living Rose
Vi får se en soldats minnesbilder av det saknade hemlandet England. Men det är inte frågan om nationalistisk glorifiering:

Let me walk through the stinking alleys
To the music of drunken beatings
Past the Thames River, glistening like gold
Hastily sold, for nothing

I kontrasterna mellan stinkande allér och skimrande floder anas en desperat känsla av övergivenhet. Det är så vackert, så sorgligt och så okonstlat. Låten är inte mer än 2:21 lång och men är rakt igenom ett mästerverk. Suget som uppstår vid 1:35 är så kraftigt att lättnaden som infinner sig efteråt – när den simpla gitarrslingan lyfter låten till svindlande höjder – får mig att rysa varenda gång jag lyssnar. (Anton Wedding)

Goapele Play
I rakt nedstigande led från salig Aaliyahs Try Again levererar Goapele en mörk och närgånget hypnotisk r’n'b-bomb. Hon viskar förförande i ditt öra på ett beat som rullar med en fingerknäppning som guide i det sotsvarta och djupt röda. Ren magi i 3 minuter och 44 sekunder.
(Patrik Hamberg)

Those Dancing Days Can’t Find Entrance
Låten som 2011 fick mitt hjärta att växa, så att plats fanns för ett band vars musik gör mig oändligt tillfreds med tillvaron, vare sig jag är glad eller i ångestplågor. Högst personligt, men inte mindre bra för allas öron för det. Sjukt bra låt, sjukt bra band. Årets bästa. (Karin Lillbroända)

Scraps of Tape feat. Mattias Alkberg Flera meter kort
När detta samarbete började tisslas och tasslas om var det för bra för att vara sant, enligt mig. Ett av Sveriges bästa band och Sveriges bästa sångare och låtskrivare samsas under samma tak i ett hav av distortion och dissonans. Precis så blev det. Det var sant. Och bra. Som fan.
(Jonas Appelqvist)

James Blake The Wilhelm Scream
Det var någonstans på vägen mellan Ludvika och Björbo som The Wilhelm Scream plötsligt fick samtalet i bilen att helt avstanna. En biltur genom de beckmörka täta skogarna förvandlades i samma ögonblick till något lika trolsk som magiskt. Sedan den vinternatten har James Blakes trasigt mäktiga, tårdrypande gospelballad varit en ständigt berörande och återkommande musikalisk centralpunkt under 2011. (David Drazdil)

Nicolai Dunger Lost in freedom
En smärtsamt vacker sång om vardag, egoism och om att hitta sin plats i livet. Nicolai Dunger sjunger så nära och Sara Isaksson från bakgrunden. De sliter varandra mellan sig i en långsam kamp som de både vinner och förlorar samtidigt. Frihet från vadå? Frihet till vadå? Värt att tänka på. Länge. (Kal Ström)

Timber Timbre Black Water
Timber Timbre är något av ett dåligt samvete från 2011. Som ett band jag inte riktigt har haft tid med, trots att de gjort ett av årets bästa album. Black Water är som ledmotivet till nästa Alan Ball-produktion. Långsam, tung and a thousand white fish floating belly up, in the spirit that I crave. (Maria Gustafsson)

Brookes Brothers The Big Blue (smattrande briljans)
Lilla huset på prärien via Lost. Brookes Brothers ger oss överklockad, melodiös och stråkdränkt drum’n’bass. Musik som filterförstärker sommarfärgerna eller laddar batterierna när grådimman belägrar tillvaron. Och så pappa Ingalls naivt självklara livsfilosofi: “that’s what life’s all about: laughing and loving each other”. Det behöver inte vara svårare än så. (Ola Andersson)

Beyoncé Love on Top
Jag är en stofil. Lever i det funkförflutna och gillar oftast inte ny musik förrän den lagrats lite och blivit gårdag. Hypen måste smälta och jag vill SJÄLV! Men det är inte bara det. Det är något med forna tiders populärmusik (läs 194050607080-tal) som har tappats bort. Intrikata melodier och harmonier, vassa riff, stämningshöjande stick. Det stora lyckliga leendet och stompet. Det saknar jag i dagens utplattade popmusik och finner i gammal god sådan. Men då och då kommer en låt som den här och får epitetet retro. Kalla den vad du vill, men för mig är det årets låt. Den hade dock inte gått rakt in i hjärtat på mig på det sättet utan årets bästa tv-framträdande som jag har sett minst hundra gånger (MTV-galan, svårt att hitta nuförtiden). Den där Beyoncé alltså. Vilken magnifik person. (Fifi Nylander)

Lyssna på alla låtarna med Spotify