Den här tiden får man mer än oftast äta upp sina egna ord. Ord i meningar som ”äh, årets flopp”, ”herregudåretsskivaaaaaahhh” och så vidare. För vän av ordning är det också ett problem att ha en skiva av den senare typen nära årsskiftet; bedömningen är inte särskilt jämn.

Samma vän av ordning vill nu kanske peka på att The English Riviera släpptes redan för åtta månader sedan. Det stämmer. Dessa åtta månader har undertecknad ägnat sig åt att samvetsgrant ignorera den, trots hejarop om att Erol Alkans rework av The Bay är ett himlastormande galej, The Look en indieragg-anthem och rent allmänt, The English Riviera en hyllning till den brittiska sydvästkusten (låtskrivaren Joseph Mount är, som det redan konstaterats i de flesta texter om den här skivan, från Devon (det tål uppenbarligen att konstateras igen)). Samtidigt som just The Bay hyllar och jämför Mounts hemregion med världens metropoler, så är det slående hur lite… brittiska Metronomy numer låter.

(här är det en bra sak)

Man har stulit uppskattningsvis tjogtalet flaskor polermedel från Phoenix, och efter några vändor tycks det adjektiv som bäst beskriver kvartetten vara suave. Så kan det gå. Spattig och ganska blodfattig indieelectro har blivit världsvan. Vi kommer inte så långt som till överdådiga vattenfordonsrock eller gudskelov, tropicalia, men Metronomy har avgjort tagit ett kliv mot slickt sjuttiotal.

Samtidigt finns det fortfarande underströmmar av new wave och en hel del nutida electro kvar att plaska i. She Wants stoltserar med en fantastiskt hotfull basslinga som platsat vart som helst i tidigt åttiotal, Corinne petar i oerhört beroendeframkallande klockspelspop, medan Love Underlined förmodligen är den del av The English Riviera som mest påminner om vad Metronomy producerat tidigare.

Men det är bara delar. Den som hejade på The Bay hade rätt. Everything Goes My Way är en hit. Så fortsätter det. Det är svårt att hitta svaga punkter i jetsettet. Bara att fortsätta tugga (om ändock glatt) på hatten, alltså.