Rosenblad, Rosenblad / Allting är maskerad / Allting är ingenting sjunger Sarah Riedel och det känns så välbekant. Precis som hemma.

Och det fortsätter likadant. Det låter naturligt, men ändå ovant. Det är så tydligt Cornelis, men ändå inte det jag hört så många gånger förut. Cornelis utan Cornelis.

I Visa om ett rosenblad och ovan nämnda Rosenblad, rosenblad är det enklast att förstå vad jag hör. Det är tolkningar, covers om du vill kalla det så, men ändå inte alls.

Georg Riedel har tonsatt texter som inte spelats in tidigare, här har han hämtat 14 sånger från Skrifter. 2, Enskilda sånger (Ordfront). Då var han en del av produktionerna.

Det är därför det känns så naturligt. Som om Sarah Riedel sjunger en sång som om den vore uruppförd, trots att jag hört den så många gånger förut med Cornelis själv. För redan då, på En visa om ett rosenblad från Grimascher och telegram (1966) och Rosenblad, rosenblad från Poem, ballader och lite blues (1970) var det Georg Riedel som tonsatte låtarna.

Och Cornelis hörs där bakom, oavsett om det är Sarah Riedel eller Nicolai Dunger som sjunger. Han hörs i formuleringar från leendet i mungipan, i vrängningar av ord och formuleringar han använt förut. Vi möter gamla vänner och en del nya bekantskaper. Fredrik Åkare är ute och dansar igen. Bim Linnéa Warnes, Cornelis andra fru, vill inte längre vakna bredvid honom. Och Veronica, med hennes mjuka läppar, får ännu en serenad till sig.

Det ger en extra dimension att Georg Riedel också kände de här personerna. Som Lia Schubert och hennes pinchertik Tjabo som Cornelis diktade om i Damen med hunden går lös på stan.

Det förvånar mig att de aldrig var riktigt nära varandra när det begav sig. Då var tonsättningarna mest jobb för Riedel, som knappt förstod varför man över huvud taget skulle sjunga till musik – även om han tyckte om just Cornelis.

Men det är också en del av Cornelis vs Riedel. Alla delar är väldigt bra. Intervjun med Riedel av Klas Gustafson som skrivit biografin Ett bluesliv : Berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Sånginsatserna. De fantastiska musikerna med Georg Riedel själv på kontrabas, Fredrik Ljungkvist med sin utsökta klarinett, Jonas Östholms piano, Emil Strandbergs trumpet, Per-Åke Holmlanders tuba, Christopher Cantillos slagverk och Reine Fiskes gitarr. Tonsättningarna, där Riedel gjort fina saker som att ha smugit in en basgång från Visa från Utanmyra i hyllningsvisan Ta hit ett piano!, sa Jan Johansson (som Cornelis skrev efter Johanssons död 1968). Och en sån enkel sak som Per Kristiansens foton till skivan.

Jag får Cornelis från andra sidan graven. Men ändå något helt annat än de hyllningsskivor som svenska artister spelat in de senaste åren. Då har det varit Cornelis i fokus, oavsett om de varit följsamma med honom eller spjärnat emot. Här får musiken ta sin egen plats och texterna komma till sin rätt.

Intervju om projektet:

Ta hit ett piano!, sa Jan Johansson:

À la Taube: