Det finns olika sätt att städa i arkiven. Ett är att dammsuga och gräva fram allt som möjligen skulle kunna liknas vid osläppt och presentera det som om det skulle kunna vara nytt. Ett annat är att samla rara spår från sjuor och samlingar, komplettera med några tidigare helt outgivna för att fylla ett helt album.

Det första postuma albumet från Amy Winehouse ligger farligt nära en gräns som gör att det tar emot att lyssna. Vi får några varianter på låtar vi hört förut (Tears Dry, Valerie och Body and Soul till exempel), vi får några spår som möjligen skulle kunna vara basen till ett nytt album (Like Smoke med Nas och Between the Cheats) och ytterligare några covers som spelades in för längesen eller relativt nyss (The Girl from Ipanema och A Song for You).

Sharon Jones and the Dap-Kings fyller å sin sida på i rakt nedstigande led från salig James Brown med en blandning av svårfunnet och nyinspelat. Det var ju så han rullade mest hela tiden. Några singelhits uppblandade med ett par snabba tagningar som fick fylla ut. Skillnaden är väl att väldigt lite på Soul Time! känns som utfyllnad. Det är ljuvligt tjock brytig funksoul som bara väntar på att bli samplad och omtolkad av finsmakande hiphopproducenter. Musik som sjuder över av av liv och lust.

Där Sharon Jones and the Dap-Kings Soul Time! känns generös lämnar Lioness: Hidden Treasures en fadd smak i munnen. Lioness: Hidden Treasures är en soppa som kokats på för få ingredienser. Det är inte riktigt en samling. Det är inte riktigt nytt. Det är mest resterna som blev över. Och känslan av: var det allt? Jag hoppas på något vis innerligt att det här var allt. Försök inte väcka henne till liv. Låt Amy Winehouse få vila i frid.