Sedan thrash metal-genren vaknat till liv igen efter millennieskiftet har det oftast handlat om ölfatsromantik, skateboards, smålustiga kepsar och en allmän feststämning. Inget ont i det, så länge det ackompanjeras av ett jävulskt riffande, som exempelvis Municipal Waste ägnar sig åt.

Men thrash metal har alltid handlat om rädsla för mig. Rädsla för krig, seriemördare, kärnvapen och fan och hans moster. Att hantera den rädslan, att adressera den. Feststämningen handlar också om det, men på den andra sidan myntet: släpp taget, skit i allt och festa som om det inte finns någon morgondag – för det kanske det inte gör.

Portlandbandet Toxic Holocaust är ett av banden i den nya thrash metal-vågen. De bildades 1999 och har sedan svingat yxan i thrash metals tjänst utan att ens andas utveckling från det som var genrens grundbult; punkig och rå metal i rapp takt.

Toxic Holocaust gör också klart att man inte är en del av någon direkt feststämning, även om det kanske inte är rädslan som står i centrum heller. Omslaget på nya Conjure & Command har en svartvit omslagsbild på en demonisk häxa med Medusa-liknande hår. Och hon ser förbannad ut.

Kanske är det därför jag tycker att sångaren Joel Grind låter så butter när han gläfser föredömligt skivan i genom, kanske är det för att han håller i stort sett samma tonläge.

Conjure & Command är hur som helst en synnerligen genuin thrash metal-platta med fötterna stadigt i genrens rötter. Med sin småsluskighet belyser de genrens ofrånkomliga koppling till punken.

När de dessutom på sina håll börjar veva d-takt för de tankarna till första Onslaught-plattan, med skillnaden att Conjure & Command är mycket mer välspelad. Lyckligtvis utan att bli för polerad. Såväl Bitch som avslutande Sound the Charge är dessutom riktigt medryckande låtar som sticker ut lite extra på en skiva med hög lägstanivå.

Mycket mer är svårt att önska sig.