Att våga vara underhållande och, gud förbjude, rolig är inte direkt en musikalisk egenskap som alltid står högt i kurs. Desto viktigare då att det finns artister som Rustie som högaktningsfullt struntar i konventioner och utan att ursäkta sig en sekund vågar vara det. För mitt i den mentala härdsmälta av influenser och spretiga kaos som är Glass Swords är den också just
oemotståndligt underhållande.

Visst är det galet men i ordets bästa bemärkelse när Rustie speglar sin samtid genom att tonsätta den, åtminstone delvis, med en högst närvarande dåtid. 80-talets sound och instrumentering med vocoderspetsad electrofunk och hiphop i spetsen mosas ner i en mix med allt från dubstepmuller, trance och elektronisk glitchpop som utmynnar i något lika hypermodernt som genomtänkt. Russell Whytes angreppssätt kan verka naivt gränsande till barnsligt men det döljer sig en komplexitet och tankeprocess som framträder allt tydligare för varje lyssning.

Whyte tar beprövade idéer och sätter dem i ny kontext där ett furiöst tempo och otaliga microcuts skapar något lika dynamiskt som unikt i låtar som extraordinära elementmanglingen Ultra Thizz. Visst är det konstanta bombardemang av intryck och ljud Rustie oförtrutet brakar på med lätt utmanande men det är ett lågt pris att betala för den underhållning som bjuds.